publicerad: 1935
KATEGORI kat1egωri4, äv. -go- l. -gå- (- -gåri´Dalin; kat'egåri؛ även -gωr- LoW (1889); kat1egåri4 LoW (1911)), r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cat(h)- l. kath-)
Etymologi
[jfr d. kategori, t. kategorie, eng. category, fr. catégorie; av lat. categoria, av gr. κατηγορία, predikat, egenskap (eg.: det som utsäges om ngt), av κατά, mot, o. ἀγορεύειν, tala (till ngn), påstå, utsäga (ngt); ordet har i här ifrågavarande bet. tidigast användts av Aristoteles (384—322 f. Kr.); jfr 1]
1) filos. i fråga om Aristoteles' filosofi, beteckning för de allmännaste bestämningar som tillkomma varje värkligt föremål (substans, kvantitet, kvalitet, relation, rum, tid osv.). Schroderus Os. 1: 426 (1635). Boström 2: 31 (1838). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 231.
2) i sht filos. allmänt begrepp (grundbegrepp) under vilket underordnade begrepp l. enskilda företeelser l. iakttagelser osv. (kunna) inordnas; särsk. (i sht i pl.), om vissa allmänna (ontologiska l. logiska l. psykologiska) begrepp under vilka alla våra föreställningar subsumeras o. som bilda själva förutsättningarna för vår uppfattning av ting l. egenskaper l. företeelser osv.; äv. (inom transcendentalfilosofien): rent förståndsbegrepp, begrepp a priori; ngn gg allmännare, mer l. mindre närmande sig 2. Metafysiska, ontologiska, reala, logiska, psykologiska, etiska, estetiska, religiösa kategorier. LittT 1795, s. 263 (i fråga om Kants lära om förståndet). Substantialitet och Caussalitet äro de vigtigaste bland de såkallade Kategorierna. Trana Psych. 2: 70 (1847). Kants transscendentala deduktion af kategorierna. Larsson (1893; boktitel). De juridiska kategorierna visa sig odugliga, när det är fråga om en tolkning av gudsförhållandets innersta. Aulén AllmTron 240 (1923). 3NF (1929). — jfr BEGREPPS-, SUBSTANS-KATEGORI m. fl. — särsk. språkv. begrepp under vilket likartade l. gemensamma språkliga former l. betydelser (i samma l. olika språk) kunna hänföras. Grammatisk(a) kategori(er), särsk. om sådan(a) språklig(a) kategori(er) som fått uttryck i den grammatiska formen. Formella, syntaktiska kategorier. Grammatiska kategorier såsom kasus, tempus modus och dylika. PedT 1876, s. 146. De semologiska kategorierna eller betydelsekategorierna. Noreen VS 5: 26 (1904). (Det) oerhörda gagnet av latin som stadgemedel för alla språkliga kategorier. Wulff 80År 103 (1926). — jfr BETYDELSE-, BÖJNINGS-, FORM-, MENINGS-, NUMERUS-, OBJEKTS-, SPECIES-, SUBJEKTS-KATEGORI m. fl.
3) klass (till vilken ngn l. ngt vid indelning l. klassificering kan hänföras), grupp, avdelning; äv. övergående i bet.: sort, slag (av ngt). Höra till l. under, hänföra l. räkna ngn l. ngt till, äv. under en viss kategori. Atterbom i Phosph. 1812, s. 62. Fångarne skulle indelas i tre särskilta kathegorier. Oscar I Straff 37 (1840). 1736 års lagbok (hänför), utom de ur Landslagarne och Stadslagen hemtade edsöresbrotten, äfven åtskilliga andra öfverträdelser till samma kategori. Wisén i 3SAH 4: 305 (1889). Tekniska studerande av alla kategorier. SvD(A) 1933, nr 259, s. 10. AB(A) 1934, nr 90, s. 4. — jfr SAGO-, YRKES-KATEGORI m. fl. — särsk. (numera knappast br.) i uttr. vara l. stå l. komma i, förr äv. under samma l. lika kategori (med ngn l. ngt), äv. övergående i bet.: vara resp. komma i samma belägenhet l. tillstånd (som ngn l. ngt), vara resp. bliva likställd (med ngn l. ngt) l. likställda. Den, för hvilken ett slags frestelse är främmande, är i detta fall i lika kategori med barnet. Thomander 2: 19 (1829). ObjGästen 1829, nr 5, s. 3. Sturzen-Becker 1: 47 (1845, 1861).
Ssgr: (3) KATEGORI-KLYVNING. fördelning i olika kategorier. Almquist UpplVeg. 36 (1929). särsk. mil. o. sjömil. delning av de värnpliktiga i kategorier med olika lång utbildningstid. Ergo 1924, s. 2. —
-LÄRA, r. l. f.
1) filos. till 1, 2: lära(n) om (de filosofiska) kategorierna. NordT 1892, s. 582. Aristoteles kategorilära. NoK 51: 64 (1926).
2) språkv. till 2 slutet: lära(n) om de språkliga betydelsekategorierna (i ett visst språk). Noreen VS 5: 39 (1904). 3NF (1929). —
(2) -TAVLA. filos. systematisk uppställning av (de filosofiska) kategorierna. Boström 2: 11 (1838). Höffdings kategoritavla. Larsson Spinoza 101 (1931).
Avledn.: KATEGORIAL, äv. KATEGORIELL, adj. (-al 1909 osv. -ell 1918) filos. till 2: som hänför sig till l. gäller l. härledes ur osv. (de ontologiska l. logiska osv.) kategorierna. Larsson Kunsk. 171 (1909). Våra kategoriala tankeformer. AHerrlin i OoB 1931, s. 498. —
KATEGORISERA, v., -ing. [jfr d. kategorisere, t. kategorisieren, eng. categorize] (i fackspr.) till 3: ordna l. indela i kategorier, klassificera. FörklFrämOrd (1885). (Meteorologiska observationer) böra också bearbetas, d. v. s. underkastas en kategorisering och gruppering enligt den meteorologiska och klimatologiska vetenskapens fordringar. Fennia XI. 1: 10 (1894). Söderhjelm Levertin 2: 247 (1917). —
KATEGORISK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content