[jfr t. kausieren, eng. cause, fr. causer; av mlat. causare, åstadkomma, resp. lat. causari, skylla på, avledn. av lat. causa (se KAUSAL). — Jfr KÅSERA]
1) tr.: förorsaka (ngt); åstadkomma; numera bl. filos. utgöra orsak till (ngt), värka. (Den danska statens sammanbrott) skulle causera consternation och farlighet. Gustaf II Adolf 520(1628). Biurman Brefst. 114(1729). Att det är något, som han (dvs. den ändliga varelsen) ensam kauserar (= förverkligar) och ingen annan varelse bredvid eller öfver eller bakom honom. Wikner Tidsex. 242(1888). Den yttre, omgifvande verklighetens kauserande betydelse. 2NF 26: 656(1917).
2) (†) intr.: förorsakas; uppkomma, uppstå. Huad förandringh där af kan Causera, kan iagh lätteligh tänckia. LTorstenson(1641) i HSH 5: 77. RARP V. 1: 34(1652).
3) (†) angiva (ngt) ss. orsak, skylla på (ngt). HSH 25: 178(1633). Bönderne causerade missväxten. RP 9: 46(1642).
