KAUTEL ka͡ute4l, äv. ka͡ω- (kautä´l Dalin), r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. t. kautel, fr. cautèle; av lat. cautela, till cautus (se KAUT)]
(numera bl. i fackspr., föga br.) åtgärd l. föranstaltning vidtagen av försiktighetsskäl, försiktighetsåtgärd, försiktighetsmått. Biurman Brefst. 114 (1729). Patienterne vidrördes utan några kauteler. TLäk. 1832, s. 155. Ett tredje försök, hvilket syntes mig vara utfördt med vederbörliga kauteler. BotN 1910, s. 118. 3NF (1929). — särsk. (numera knappast br.) jur. om bestämmelse i stadga, kontrakt o. d. vilken åsyftar att förebygga oriktig tolkning, missbruk o. d.; förbehåll. Schroderus Os. 1: 406 (1635). Kongl. Maj:t wil fördy, at .. Regimentsskrifwarne immediate constitueras af General-Munstrings-Commissarien ..; dock med den cautel, at om möjeligit är, skal han præstera caution. LMil. 1: 21 (1680). Lagen har dock stadgat vissa kauteler egnade att i någon måtto förekomma missbruk af denna farliga makt (som tvenne personers vittnesmål har). BtRiksdP 1885, I. 1: nr 2, s. 34.
