publicerad: 1935
KAV ka4v, sbst. oböjl. o. adv.
Etymologi
[fsv. kaf, sv. dial. kav, huvudstupa, alldeles; jfr nor. kav, isl. kaf; etymologiskt identiskt med KVAV, sbst.]
I. (†) sbst.; eg.: havsdjup, djupt vatten; i uttr. segla, gå, fara i kav o. d., segla l. gå i kvav, gå till botten. Segla i Kaaf. Spegel GW Fff 1 a (1685). Omsidr syntes dem en flod, och i den foro många i kaf. Björner Sorle 42 (1737). Gå i kav. Schultze Ordb. 2251 (c. 1755).
II. adv.
1) (†) i fråga om fall ned i ett djup: huvudstupa (ned), rakt ned; särsk. i uttr. kav ned (äv. hopskrivet), rakt ned. Jag hixnad' all i tåå og topp, / När thäd kaaf-need i afgrund buuste. SColumbus Vitt. 115 (c. 1670; i fråga om sjöfärd). Ett berg widh Ancona .. föll ned och sänckte sigh kaaf vthföre. Hiärne 2Anl. 220 (1706). Widare så gå somlige (hålrum i bärgen) ända neder och kaf i diupet. Därs. 250. Han föll kaf i vattnet. Lind (1749).
2) (†) plötsligt, oförmodat, ”huvudstupa” (se d. o. I 2). Han gick kaf ifrån honom. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784).
3) (i sht vard.) helt o. hållet, alldeles, fullkomligt; numera bl. ss. bestämning till adjektiviska ord (stundom hopskrivet därmed; jfr ssgr) o. vanl. i uttr. kav lugn, stilla, äv. (starkare vard.) kav omöjligt. KyrkohÅ 1907, s. 262 (1726). Vädret (dvs. vinden) var kaf emot. Sahlstedt (1773). Det är mig .. kaf omöjligt att hitta ett passande ord för min tjenstfärdighet. Kullberg Domaren 127 (1842). Kvällen var kaf lugn. Hedin GmAs. 1: 433 (1898). Alldeles kaf hes. Vallentin London 288 (1912). Anblicken av Ludwig gjorde henne kav ledsen. Bergman LBrenn. 17 (1928). — särsk. (†) i uttr. kav och kvav, alldeles, fullständigt. KyrkohÅ 1907, s. 245 (1725).
Ssgr (i allm. till II 3): KAV-HES3~2. Anm. Äv. vid sammanskrivning ss. ssg. torde det vanligaste uttalet vara 4 4; jfr KAV II 3. (föga br.) alldeles hes. De kavhesa sångarna. KMNyblom hos Essén Än 55 (1921). —
-LUGN, adj. Anm. Beträffande uttalet jfr -HES. alldeles lugn; i sht om väder, sjö o. d. Ditt öga liknar ju en kaflugn insjö. Bergh Konst 151 (1899, 1908). Luften är kavlugn och tryckande varm. Hedin Pol 1: 221 (1911). SvD(A) 1930, nr 117, s. 6. —
-STILLA, adj. Anm. Beträffande uttalet jfr -HES. alldeles stilla; jfr -LUGN, adj. Luften var kavstilla, ej ett blad rörde sig. Väring Frost. 40 (1926). —
(II 1) -STÖRTNING. (†) Kav-störtning, (dvs.) Stupning el. fall i diupt vatn. Schultze Ordb. 5071 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content