publicerad: 1938
KVAV kva4v, sbst. n. o. adv.; ss. sbst. best. -et; pl. (i bet. I 5, †) = (VeckoskrLäk. 3: 85 (1782)).
Ordformer
(förr äv. q-)
I. sbst.
A.
1) (numera bl. i Finl.) dykning; i uttr. slå (förr äv. taga) kvav, om säl l. sjöfågel: dyka ned. Lindahl o. Öhrling 663 (1780).
2) (†) djupt vatten, (havs)djup; jfr KAV I. (Varginnan) gick ther (dvs. i ett djupt, vattenfyllt dike) wadha, til öron i qwaff. / (Men utan att drunkna, ty) Hon kunde sema. Fosz 496 (1621). Ingen .. vthgrunnar, / Hafzens diwpa Brunnar, / Och thesz mörcka qwaf. Kempe Psalt. 107 (1650). Skulle på färden jag dränkas i qvafvet — / Bättre är våga än svälta ihjäl. Sehlstedt 3: 220 (1857, 1867). (Skepparen) fick upp skutan ur kvafvet. Högberg Vred. 3: 107 (1906). — särsk. mer l. mindre bildl.: djup; äv.: avgrund, svalg. Af ett ofannligt qvaf, af öde, tomt och inte, / Alt vordne vordet är. Lillienstedt Vitt. 277 (1683). Till thess jag väck's ur dödzens qvaf / Af min vänn, som skall dömma. Tessin Skr. 124 (1764). Du, hvars låga / Svea själ och styrka gaf, / När hon i förtviflans qvaf / Näpplig hördes suckar våga. GFGyllenborg Vitt. 3: 12 (1774, 1797; om Gustav Vasa); jfr 6. Jag vet ej, hur jag inkom i dess (dvs. den natthöljda skogens) kvaf. Lovén Dante 1: 3 (1856).
3) förhållande(t) att omkomma l. gå under gm drunkning l. förlisning; i sht i vissa (ofta bildl. använda) uttr. med prep. i; numera bl. i uttr. segla (ngn gg segla ngn, förr äv. segla sig) l. gå i kvav (förr äv. kvavet); jfr KAV I. Kärngen tog sitt grynesåll, / Segla' sig i qvafvet. SvForns. 3: 147. Visb. 1: 37 (1572). Sylvius Curtius 127 (1682: gå i Qwafwet). Hotandes ofta båthen och folket med qwaf och undergång. Broman Glys. 1: 318 (1707). Då Grefvinnan Barks skuta seglat en Ålänning i quaf. Kellgren (SVS) 6: 81 (1778). Deras förhoppningar gingo .. i kvaf. Annerstedt Rudbeck Bref ccii (1905). De ha seglat i kvav med sin båt. SvD(A) 1935, nr 225, s. 7. — särsk.
a) (†) i vissa numera obr. uttr. (jfr b α). LPetri 1Post. P 5 a (1555: löpa j qwaff). Svart Gensv. G 2 b (1558: sänke j quaaff). Skeppet .. sank i qvaf. Tessin Skr. 14 (1757). Vinden som för dem (dvs. människor av större mått) emot sällheten, för dem äfven ofta i qvaf. Leopold 5: 351 (1800). Oförsonlig våg, förtrollad, / vill dra seglaren i qvaf. Tegnér (WB) 5: 72 (1825).
b) i uttr. taga kvav (jfr I 1).
α) (†) drunkna. Då iagh .. / Vthi Ilar Storm och Möljor, / Offta wille taga qwaff / Om tu Jesu ey migh hulpit. Renner Siökort 2 (c. 1690).
β) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) oeg., om säl l. sjöfågel: gå upp till l. vara uppe vid vattenytan för att hämta luft (för att icke drunkna). (Sälarna) kunna, utan at taga qvaf, länge ligga neder uti vatnet på bottn. Broman Glys. 3: 558 (c. 1740). Därs. 566. SD(L) 1904, nr 84, s. 2.
c) (†) i allmännare anv.: undergång, förstörelse, förintelse. (En elak tunga är) Tystlåtighetens Qwaf, Samhällighetens Hårdhet. Warnmark Epigr. E 2 a (1688). Tänk, att vara slägtens räddningstrappa, / då nöden eljest hotar den med qvaf. Scholander 2: 234 (1867). I förödelsens timma, / (synes) skriande korp öfver värld i kvaf. Vetterlund DagStund. 74 (1896).
B.
4) (†) förhållande(t) att kvävas l. dö gm kvävning, kvävning; stundom svårt att skilja från 3 c. (Vargen) hadhe när storknat ther aff (dvs. av benet som han satt i halsen), / Och sigh sielfwer ätit i qwaff. Fosz 21 (1621); jfr 3 c. Alt iagh (dvs. döden) qväfver i Qvaff, som här önskligt och liufligt mon vara. JWollimhaus Vitt. 5 (1666). Efter 9 dagars förlopp dog (patienten) af qvaf. VetAH 1790, s. 311.
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sjukdomssymtom som yttrar sig i försvårad andhämtning l. en mer l. mindre stark kvävningskänsla, andtäppa, andnöd; förr äv. i pl. Jagh är gripen med een häftigh hosta och quaf i mitt bröst. VDAkt. 1653, nr 217. Longesoten eller aff gemene man qwaff kallat. Därs. 1714, nr 220. Den sjuke hade flere trängningar til stols, med vanlige qvaf och benägenhet til dåningar. VeckoskrLäk. 3: 85 (1782). Ibland är det som kvav över bröstet. Svenson-Graner Väg. 151 (1918). Östergren (1931).
6) (†) bildl.: beklämdhet, beklämning. Då (när jag är död) är min Siäl hos dig (o Gud!), okk inte wet af Qwaf. Warnmark Sinnew. 44 (1687). Var nu gladh, undfly ditt sinnes qvaaf. GCederhielm Vitt. 98 (c. 1690). Hedborn 1: 189 (c. 1830). Hjertats qvaf. Lovén Dante 1: 46 (1856).
C.
7) (†) förkvävande (av ngt); äv.: ödeläggelse l. förödande (eg. gm förkvävande). (Föräldrarna) ville genom den onda artens qvaf och fängsel uti dem (dvs. barnen) upväcka Dygdens frihet. Dalin Arg. 2: 23 (1734, 1754). Torkans qvaf. JGOxenstierna 2: 64 (1796, 1806).
8) konkret: ngt som kväver l. kännes kvävande; äv. mer l. mindre bildl.; numera bl. (i vitter stil, föga br.): kvav o. tryckande luft, kvalm, kvavhet. Tidernas hvälfning, och et ofta dem åtföljande qvaf, skal ej göra mig stum. CGTessin (1761) hos Gadd ÅmVetA 1770, s. 64. (Wetterstedt var) utmärkt af .. sinnesjemnhet och lugn i qvafvet af hopade arbeten. 2SAH 19: 153 (1838). Där susa öfver bärg och dalar / tidsandens vingslag, — och ur lärosalar / flyr unket kvaf. Fredin Dan. 103 (1883). (Stormen) rensar från qvalmet och qvafvet / en pestsmittad, sjuklig verld. Tavaststjerna Morg. 152 (1884).
1) i fråga om fall ned i ett djup: huvudstupa (ned), ned till botten, rakt ned; jfr KAV II 1. Tiällmann Profvis. A 7 a (1692). Haen i (vreda stjärnor) wårt Hopp så högt doch tracktat att upställa, / Att det med större Fall skal styrtas Qwaf i Grund? Dahlstierna (SVS) 329 (c. 1696). AndelVijs. 44: 8 (c. 1730).
2) i uttr. kvav stanna, stanna tvärt; jfr KAV II 2. Swedberg BetSvOlycko 49 (1710). Dens. Dödst. 460 (1711).
Ssgr (†): (I 4) KVAV-FISK. [sv. dial. kvavfisk (kwåvafisk, m. m.), fisk som kvävs under isen, självdöd fisk] jfr -IS. Murenius AV 102 (c. 1644). Broman Glys. 3: 592 (c. 1740). —
(I 8) -SCHACK. spelt. det förhållande(t) att kungen är så innestängd av egna pjäser, att han icke kan flyttas; jfr KVÄV-MATT. Königstedt Schacksp. 18 (1771). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content