SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KEDIV kedi4v, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet khe-)
Etymologi
[jfr t. kedive, eng. khedive, av fr. khédive, av turk. khedīv, khidēv, prins, härskare, av pers. xidēv, furste, härskare, konung, eg.: självhärskare, autokrat]
(förr) av den turkiske sultanen tilldelad titel som 18671914 bars av vicekonungen i Egypten, vilket då stod under turkisk överhöghet. Lund Tolderlund Orient. 142 (1876). (I Kairo) bor kediven eller vicekonungen, som på samma gång är landets regent och den turkiske sultanens vasall. Waldenström Österl. 567 (1896). Världsh. 6: 459 (1921).
Ssg (förr): KEDIV-VÄRDIGHET~002 l. ~200.
Avledn. (förr): KEDIVA, f. [jfr eng. khediva] kedivs gemål. Retzius Nil. 267 (1891). Beijer Guerville Egypt. 39 (1906).
KEDIVAL l. KEDIVIAL, adj. (-val 1898. -vial 1903) [efter eng. khedival, khedivial, fr. khédival, khédivial] (mindre br.) kedivlig. Den .. khedivala styrelsen. IllMilRevy 1898, s. 73. Khediviala biblioteket i Kairo. FinBiogrHb. 2156 (1903).
KEDIVLIG. adj. till KEDIV. Det kedivliga biblioteket. Retzius Nil. 290 (1891). LoW (1911).
Spoiler title