publicerad: 1935
KERUB ɟerɯ4b, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en ((†) i best. anv. utan slutart. Psalt. 18: 11 (Bib. 1541)); pl. -er (Lenngren (SVS) 2: 384 (c. 1800) osv.), äv. (i bet. 1, med hebr. pl.) kerubim ɟe1rɯbi4m l. -ru-, äv. 400 (1Kon. 6: 27 (Bib. 1541), Östergren (1930: -īm l. kērubim)) ((†) kerubin Ebr. 9: 5 (NT 1526));
l. (föga br.) KERUBIM ɟe1rɯbi4m l. -ru-, äv. 400, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig.; numera nästan bl. i pl. -er (Thorild Straffs. 9 (1784), Calissendorff Locke Gyckl. 270 (1922));
l. (föga br.) KERUBIN ɟe1rɯbi4n l. -ru-, äv. 400, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet che-. -rub 1541 osv. -rubim, sg. 1588—1891. -rubin, sg. 1745—1889; -rubiner, pl. 1588—1744)
Etymologi
[jfr d. kerub, t. o. eng. cherub; ytterst av hebr. kerub, pl. kerūbīm (kerūvīm), av babyl. kāribu, tjurkoloss, placerad ss. vakt framför palats (varifrån äv. GRIP, sbst.2 anses härstamma). Pl.-formen cherubin härstammar från Vulgata. Sg.-formerna kerubim o. kerubin äro sekundära till pl.-formerna kerubim resp. kerubin; i det senare fallet föreligger dock äv. lån av fr. chérubin]
1) benämning på vart särskilt av de i gamla testamentet omnämnda övernaturliga, bevingade, stundom som mer l. mindre djurliknande skildrade väsen som framställas ss. väktare av paradiset l. arken l. ss. bärare av Jahve l. hans tron; äv. (i fråga om senare kristna föreställningar) om ängel som i den himmelska hierarkien kommer närmast efter ärkeängel o. som vanl. framställes gm ett barnhuvud l. en barngestalt med vingar; ofta allmännare: ängel; äv. i förb. kerubim och serafim, ss. sammanfattning av änglarna; förr äv. om de fyra djuren som omnämnas i uppenbarelsebokens 4:de kap.; äv. (i fackspr.) i fråga om motsv. inom andra orientaliska religioner förekommande (urspr. babyloniska) föreställningar. (Gud) satte för Lustgården Eden, Cherubim, medh itt baart huggande swerd. 1Mos. 3: 24 (Bib. 1541). (Herren) foor vp på Cherub och flögh, han sweffde på wädhrens wingar. Psalt. 18: 11 (Därs.; Bib. 1917: på keruben). Thet Tridie Diuret bland them som (i uppenbarelseboken) kallas Kerubim. Bureus NordlLej. 38 (1644). Höga Majestät! vi alle / För dina fötter nederfalle. .. / Dig lofva Cherubim, / Dig sjunga Serafim. Ps. 1819, 3: 1. Fehr Und. 170 (1894). De bevingade tjurgestaltade kerubim. Delitzsch BabBib. 1—2: 45 (1903). SvUppslB (1933). — särsk.
a) (i bibelspr.) i uttr. kerubernas vagn, förr äv. kerubims vagn, om Herren (Herrens härlighet) uppburen av keruber. Syr. 49: 8 (Bib. 1541; äv. i Apokr. 1921).
b) om målad l. plastisk bild av kerub. Ebr. 9: 5 (NT 1526; om bild på förbundsarken). En stoor Cherubim af alabaster. HB 2: 218 (1588; om bild i en kyrka). Kerubim ha .., på babyloniskt-assyriskt sätt, blott två par vingar. Wrangel LdDomkK. 265 (1923).
c) i jämförelse. Hon var så trinder bak liksom en Cherubim. Bellman 2: 11 (1769); jfr b. (Bror Petter) strålar än i dag som en Cherubim. Kellgren (SVS) 6: 168 (1787). Och de små emellan er i ringen, / Som cheruber svänga sig omkring. Franzén Skald. 1: 136 (1810, 1824); jfr 2.
d) i bildl. anv. Och krön, en rimets cherubim, / Krön andra cherubimer små; / Och jubilera, platthets-chor! / I dulcis lilla himmelrik. Thorild Straffs. 9 (1784; riktat till Kellgren). (Fabbe:) därifrån (dvs. från min barndoms paradis) är jag utjagad af den store väldige kerubim (dvs. magister Lars). Rydberg Vap. 216 (1891).
2) i överförd anv., om älskligt, ”änglaliknande” barn. Clas, en tre års cherubim i långbyxor och gula kängor. Lenngren (SVS) 2: 438 (c. 1800). Den ljuslockigaste, smutsigaste och kelnaste lilla kerub man kan hitta bland Södra bergen (i Sthm). SvD(A) 1917, nr 166 (B), s. 3.
Ssgr (i allm. till 1): A: KERUB-ANSIKTE~020. kerubs ansikte; änglaansikte. SAOL (1900). Kerubansikten le mot oss ur korets gipsmoln. Fogelqvist ResRot 70 (1926); jfr KERUB 1 b. —
-HUVUD. (kerub- 1876 osv. kerubims- 1735—1840. kerubs- 1814—1854) kerubs huvud; änglahuvud. Wrangel TessPal. 39 (i handl. fr. 1735). Vingade Cherubshufvun, med saligt rodnande kinder. Stagnelius (SVS) 3: 101 (1817). UpplFmT 5: 24 (1876). —
-KIND. (kerub- 1915 osv. kerubs- 1880) särsk. oeg., om fyllig, rundad kind. Wirsén NDikt. 305 (1880). Valdemar rodnar vackert över sin aning till dubbelhaka och sina smilgropiga kerubkinder. Rogberg Hustru 26 (1928). —
-SVÄRD. (kerubs-) [jfr 1Mos. 3: 24] (i vitter stil) kerubs svärd; äv. bildl. PoetK 1812, 2: 59. Du skyarnas ljusa ljungeld, / mig låna ditt kerubssvärd! Topelius I. 1: 179 (1846). —
-VINGE. (kerub- 1846 osv. kerubs- 1810—1838) kerubs vinge; änglavinge; i sht i pl.; äv. (i vitter stil) bildl. Phosph. 1810, s. 134. Hjärtats barnsliga oskuld och renhet äro kerubvingarne, som kunna höja den trötta själen. LäsnHem. 1901, 13: 21 (1875).
C (†): KERUBIMS-HUVUD, se A.
D (numera föga br.): KERUBS-HUVUD, -KIND, -SVÄRD, -VINGE, se A.
Avledn. (till 1): KERUBISK, förr äv. KERUBIMISK l. KERUBINISK, adj. (-bimisk 1835. -binisk 1618—1706. -bisk 1835—1903) (numera föga br.) som tillhör en kerub l. keruber(na) l. är lik en kerub(s) l. består av keruber; förr äv.: som är försedd med (bilder av) keruber. LBenedicti Lijkpr. 61 (1618). Och ther inne war Förbundsens Ark, .. och ther offuan på then Kerubiniska Nådastolen. Bureus NordlLej. 7 (1644). Then Cherubiniska Wacht. Lacander Gyllenstierna 24 (1706). Ett återsken utaf kerubisk klarhet. Lidforss Dante I. 3: 48 (1903).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content