SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KILLE kil3e2, stundom ɟi-, sbst.1, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 1) KILLA, m.
Ordformer
(killa 1622—1659. kille 1622 osv. killar, pl. 1622 osv. killer, pl. 1608—1622)
Etymologi
[sv. dial. kille, killing, liten gosse; avledn. av KID; med avs. på uttalet med k-ljud jfr KISSE]
1) (†) killing. Getter och Killer 21 st:r. L. Paulinus Gothus (1608) i KyrkohÅ 1906, s. 192. 2 st Killar. BoupptRasbo 1769.
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr sv. dial. kidde, kjedde, killing, barnunge; jfr vidare Bergman Rotv. 46 (1931)] (starkt vard.) pojke, ”grabb”; ung man. En stark och överlägsen kille, / som boxas kan med både kläm och takt. Myhrberg NDårdikt. 142 (1924). Hör du, farsan, dom flesta av killarna i plugget ska konfirmeras. Hellström Malmros 125 (1931). ST 1934, nr 87, s. 9.
Spoiler title
Spoiler content