publicerad: 1935
KINKA ɟiŋ3ka2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Schultze Ordb. 2263 (c. 1755; till 4), ST 1929, nr 237, s. 22 (till 4)); jfr KINK, sbst.4, KINKER.
Etymologi
[sv. dial. kinka, hänga o. slänga, hoppa på ett ben, mödosamt släpa (under täta uppehåll), bära ngt med svårighet, hava ledsamheter, vara kinkig, klema med barn; jfr nor. kinka, vrida, vrida sig åt sidorna; till samma stam som föreligger i KINK, sbst.1 I fråga om bet.-utvecklingen jfr VRIDEN, VRESIG. — Jfr KINKEBY, KINGSA]
1) (†) linka, stappla. Den fattig' fogeln kommer linkandes, kommer kinkandes, / Öfver åker, ängar och gärden! SvForns. 3: 168 (1842; i folklek).
2) (vard., mindre br.) om sak: komma i olag, ”krångla”; jfr KINKA, v.1 slutet. KrigVAT 1844, s. 11. En fulländad spinnrock, en som aldrig skunkar eller kinkar. Karlfeldt Tank. 59 (1926). Det började kinka i maskinen. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 15 (1929).
4) (ngt vard.) uttrycka sitt missnöje över småsaker, gnälla (över ngt), ”klanka”; stundom: beklaga sig (över ngn l. ngt), gnälla (på ngn). Verelius 145 (1681). Hvad är det värdt att kinka för tandverk? Hagberg Shaksp. 2: 57 (1847). Vi hafva på sin tid kinkat på Norge en smula för att det vårdslösade sitt försvar. VL 1898, nr 3, s. 2. Låt oss nu inte kinka öfver besväret. Johansson Oskuld 5 (1901). Inför det föreliggande resultatet torde ingen ha lust att kinka längre. GbgMP 1930, nr 274, s. 6. — särsk. om små barn: giva uttryck åt sin missbelåtenhet l. sitt misshumör gm gnäll o. d., gnälla; vara kinkig (se d. o. 1) l. gnällig. Stjerne Sol 29 (1906). Som helt liten hade .. (gossen) kinkat mycket, men allt eftersom han växte till, blev han fridsam och stilla. Oterdahl Skram 235 (1919). Fogelqvist Minn. 53 (1930).
5) (vard.) vara allt för granntyckt l. kinkig (se d. o. 2); vara pjunkig, pjunka. För öfrigt bör .. märkas, att den som, fastän frisk och af goda krafter, likväl mycket vill kinka i mats väljande, .. skiämmer sin natur. Hof Underr. 174 (1766). (Metmask) är ock bästa agnet för öringen, ehuru han ibland kinkar och ej vill taga den. Schröder Fiske 71 (1900). Pojkar bruka aldrig kinka med presentationer o. d., så vänskapen var snart knuten. Lieberath Knekt. 71 (1914).
6) (numera föga br.) klema l. pjoska (med ngn l. ngt); förr äv. i fråga om mycket omsorgsfull skötsel av ngt; äv. bildl. (Hon) har så kinkat med sin son, at hon giordt honom obeqväm til alt. Kling Spect. Kk 1 a (1735). Om man i förstone kinkar litet med den (dvs. den i Nya England sådda virginska majsen) och får den at mogna, hastar den sig sedan mer och mer. VetAH 1751, s. 309. Här kinkas inte, utan här klämmes till utan laga former. Strindberg HögreR 145 (1899).
Anm. Ordet är (i obestämbar bet.) tidigast anträffat i följande språkprov: (Du) lather dig icke contentera medh realibus, .. men giffuer dine passioner och impotentiam animi tillkenna medh en hoop och spitiske ordh: kraslare, skråla, skrika, skräna, kinka &c. AOxenstierna Bref 4: 345 (1647; rättat efter hskr.).
Särsk. förb.: KINKA AV. (†) till 3, i uttr. kinka av med ngn l. ngt, släpa i väg med l. ge sig av med ngn l. ngt? (Sv.) Kinka af med, (pop.) (fr.) Enlever, emporter, trousser, trousser en malle. Weste (1807).
Ssgr (Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till KINK, sbst.4): KINK-BLÅSA, f.||ig. [jfr sv. dial. kinkblåsa samt BLÅSA, sbst. 6] (vard.) föraktlig l. förtrytsam benämning på person som kinkar l. är kinkig.
1) till 4: ”gnällmåns”. Pilgren FigBröll. 63 (1785). Låt vara att det finnes många kinkblåsor bland allmänheten, som klaga och bråka i onödan. SvD(B) 1931, nr 12, s. 2.
2) till 5: pjunkig människa, vekling, ”mammas gosse”. SvTyHlex. (1851). Mannen i honom hade under det förvekligande lif, han fört, krympt samman till en kinkblåsa. Lundegård Tannh. 2: 80 (1895). —
(4, 5) -PÅSE, m.||ig. [sv. dial. kinkpåse] (vard., föga br.) = -BLÅSA 1, 2. Holmberg 2: 364 (1795). Weste (1807).
Avledn.: KINKIG, se d. o. —
KINKSAM, adj. [sv. dial. kinkesam, svår att göra till lags] (†)
1) besvärlig; jfr KINK, sbst.4 1. Kalkoner äro mycket kinksamme och ovuhlige om sine ungar, med nytta kan man hålla (dem), men icke med någen profit. Salander Gårdzf. 44 (1727). Wallerius ChemPhys. 1: 203 (1759). Våt-år. Kinksam bergning. VetAH 1779, s. 10.
2) till 5: granntyckt, nogräknad; kinkig (se d. o. 2). Lundberg Paulson Erasmus 121 (1728). Tiselius Vätter 2: 103 (1730).
Spoiler title
Spoiler content