KLAMAMUS klama3mus2, äv. 040 (clama`-mus Weste; klamàmuss Dalin), n.
Ordformer
(ofta skrivet cla-. -mamus 1777 osv. -mammus 1788)
Etymologi
[jfr d. klamamus; av lat. clamamus, vi ropa, 1:a pers. pl. pr. ind. av clamare, ropa, skrika (jfr CHAMAD,DEKLAMERA,EXKLAMERA,REKLAM(ERA)m. fl.), till calare, kalla, utropa (jfr KLAR), möjl. besläktat med LJUM, genljud, LJUMMA, genljuda]
(vard., numera föga br.)
1) rop, stoj, oljud, oväsen; bullersamt uppträde. Kantänka! ett sådant clamamus de höllo, / Och gjorde i luften så stark compression, / Att murar och torn uti Jericho föllo. Sjöberg (SVS) 2: 37(1825). (Det bleve) ingen lätt sak att förhindra ett eller annat clamamus bland en så stor samling unga menniskor (som vid regementena i Stockholm). VL 1897, nr 250, s. 2.Ekbohrn(1904).
2) jämmerlåt, jeremiad, lamentation, ”ramaskri”; förr äv. om skrift vari ngn (på ett långtrådigt sätt) besvärar sig över ngt. Här i Församlingen .. är ett stort clamamus och klagan, at the ej fått behålla honom til HusPrest. VDAkt. 1777, nr 258. Nystads boerne äro till Konungen inkomne med ett clamamus öfver Mennäis Bruk. Calonius Bref 277(1797). Ekbohrn(1904).
