KLAUDIT, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr ä. d. klaudit (klodit), holl. klaudiet, t. klaudite (i ssgn frohnklaudite), klauditchen; sannol. bildat i anslutning till lat. claudĕre (se KLAUDERA)]
(†) fångvaktare. En Regements-Gevaldiger, samt andre Profosser med sine Clauditer. Hallenberg Hist. 4: 733 (1794; i fråga om förh. 1618).
