KLAVECIN klav1esi4n l. (vanl.) -säŋ4, äv. med rent franskt uttal (claveci´n (l(äs) clavsäng) Weste), r. l. m. ((†) n. Lindfors(1815)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (uttalat -si4n); pl. -er.
[av fr. clavecin; förkortning av mlat. clavicymbalum (se KLAVICYMBAL)]
mus. ett ur hackbrädet (se HACKBRÄDE, sbst.2)utvecklat triangelformat klaverinstrument (huvudsakligen i bruk under 1500-, 1600- o. 1700-talen), som (i motsats till klavikordet) ägde en mot varje tangent svarande sträng o. vars tangenter (som ofta voro fördelade på två manualer) i sin bakre (inre) del voro försedda med korppännor vilka vid tangenternas nedtryckning knäppte mot strängarna o. dymedelst framkallade tonen; jfr SPINETT.En uprät-stående dubbel Clavesin, inrättad med forte och Piano til 8. graders förändring. VetAH 1741, s. 218.(Pianots) föregångare var klavecinen, som i sednare hälften af 1500-talet började uttränga hackbrädet. Bauck 1MusH 271(1862). Boivie NordMMusik. 16(1911). Clavecinens spröda klirr. SD 1915, nr 176, s. 9.
