SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAVIATUR klav1iatɯ4r, förr äv. KLAVITUR, r. l. m. (Weste, ÖoL (1852)) l. f. (Envallsson (1802), Lundell), äv. n. (Pasch ÅrsbVetA 1842, s. 36, Eklund Lampén Gränskarel. 161 (1922)); best. -en, äv. -n, ss. n. -et; pl. -er.
Ordformer
(klaviatur (cla-) 1798 osv. klaviatyr 1915. klavitur (cla-) 1802—1846)
Etymologi
[jfr d. klaviatur, av t. klaviatur, en sent bildad avledn. av mlat. clavis i bet.: tangent (se KLAV, sbst.1 5)]
1) mus. sammanfattande benämning på samtliga (på ett bräde vilande o. inom en ram sammanhållna) tangenter på ett piano- l. orgelinstrument; äv. om rad av tangentliknande plattor l. knappar på andra instrument (ss. på lira, nyckelharpa o. d.). Vogler Clavérsch. 39 (1798). Drake Töpfer 67 (1850). I ena sidväggen (på liran) sitter en klaviatur af tio till tolf tangenter. JGCarlén (1861) hos Bellman SSkr. 1: 117. Man konstruerade (piano-)instrument med två och tre klaviaturer. UB 2: 496 (1873). Hennerberg (o. Norlind) 1: 2 (1912). — jfr MANUAL-, PEDAL-, PIANO-KLAVIATUR m. fl.
2) [efter motsv. anv. i t.] (i fackspr.) i oeg. l. överförd anv., om tangentbord o. d. på olika slags maskiner. Sättmachin .. försedd med ett klaviatur. Pasch ÅrsbVetA 1842, s. 36. Elge BoktrK 38 (1915). Med otrolig hastighet gledo miss Whitmanns fingrar över klaviatyren (på skrivmaskinen). Granlund Carlé OdågJourn. 107 (1915). Flodström SvFolk 238 (1918). — jfr BOKSTAVS-, SKRIVMASKINS-KLAVIATUR m. fl.
Ssgr: (1) KLAVIATUR-BORD. mus. om det underlag på vilket klaviaturen vilar. Hennerberg (o. Norlind) 1: 2 (1912). Form 1932, s. 56. —
(2) -MASKIN. tekn. om skrivmaskin med klaviatur l. tangentbord. Ekbohrn 2: 300 (1904). 2UB 10: 153 (1906). —
(1) -REGERING. (†) Claviatur-regering. Den mekanik i orgeln, genom hvilken spelventilerna stå i förbindelse med claviaturen. Höijer (1864).
Spoiler title
Spoiler content