SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1918  
BOKSTAF 3k~sta2v l. bωk3~, sbst.2, r. l. m. ((†) f. Pfeif De habitu 105 (1713). n. E. Leijonhufvud (1624) hos Horn Lefv. 182, S. Hauseen (1711) i Handl. Finl. öden 1: 231); best. -stafven;
pl. -stäfver ~stä2ver ((†) -stafvar Luk. 23: 38 (NT 1526), 3 Mos. 19: 28 (Bib. 1541), Dalin Hist. III. 1: 604 (1761). -stafver O. Petri Men. fall O 7 b (1526), Luk. 23: 38 (Bib. 1541), Visb. 1: 350 (c. 1657). -stafvor O. Petri (c. 1525) i 2 Saml. 9: 11. — -stäfver O. Petri (c. 1525) i 2 Saml. 9: 10, Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 18, 39, osv. -stäfvor O. Petri (c. 1525) i 2 Saml. 9: 11, Wallquist Själfbiogr. ant. 11 (1789). bökstäfver Petreius Beskr. 6: 50 (1615), Lex. Linc. (1640; under apex), Rel. cur. 384 (1682), bökestäfver L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 195 (1617)), best. -stäfverna ((†) -stäfren Columbus Ordesk. 3: 33, 34, 35, 45 (1678)).
Ordformer
(boke- P. P. Gothus Underv. B b 3 a (1590), RP 6: 273 (1636). -stafve G. I:s reg. 14: 129 (1542), Tegel G. I 2: 254 (1622))
Etymologi
[fsv. bokstaver, pl. -stavar, motsv. d. bogstav, r. o. n., isl. bókstafr, fsax. bōkstaf, mnt. bokstaf, holl. boekstaaf, fht. buohstap, mht. buochstap, feng. bōcstæf; jfr mht. buochstabe, t. buchstabe; af BOK, sbst.2, o. STAF. De flesta runor ha ett vertikalt streck, kalladt ”staf”, hvilket ord äfv. dels enkelt, dels i ssgn isl. rúnastafr, feng. rūnstæf använts ss. beteckning för runa. När det latinska alfabetet i bokskrift kom i bruk bland germanerna, bibehölls staf (fsv. staver, isl. stafr, feng. stæf) ss. benämning för ett ljudtecken, men till skillnad från ”runstafvar” kallades de lat. bokstäfverna ”bokstafvar”, antagl. först af angelsaxarna; jfr fsv. bokmal, isl. bókmál, bokspråk, latin. Se för öfr. Hoops Reallex. d. germ. altertumsk. 1: 349 (1912)]
1) [jfr motsv. anv. i öfriga ofvan anförda spr.] tecken som (ensamt l. i förbindelse med andra tecken) betecknar ett (l. flera) språkljud. Skrifna, tryckta, latinska, grekiska, kursiva, feta bokstäfver. Til att förstå Runeschrifft .. skal man förste veta, att ther vtinna är ike mer än sexton åthskilelighe boksteffer. O. Petri (c. 1525) i 2 Saml. 9: 10. Och war een scrifft scriffuen öffuer honom (dvs. Kristus) medh Grekeska Latinisca och Hebraiska boockstaffuar. Luk. 23: 38 (NT 1526). Jag (kan) icke sij, huruledes commissarierne skole kone en bookstaff förandra i ded Svenske conceptedt. A. Oxenstierna 1: 565 (1635); jfr f. Bookstafwen blyes intet .. (dvs.) Man skrifwer offta dhet man intet diärffz tala. Grubb 52 (1665) [jfr lat. littera non erubescit]. Man moste först lära Bookstäfwerna, förr än man lärer läsa reent. Ekman Siönödzlöffte 395 (1680). (Rätten) före i domen med bokstäfver ut, hvad som i hufvudstol och ränta betalas bör. RB 24: 2 (Lag 1734). D. 22 Sept. Confirmerades att .. (VetA:s handlingar) borde tryckas med svänska bokstäfver (dvs. frakturstil). Linné Bref I. 2: 4 (1739). Bokstäfverne äro tecken för de ljud, hvaraf orden sammansättas. N. v. Rosenstein i SAH 1: 3 (1801). Öfver bodarne glimmade i gyllene bokstäfver tänkespråk ur Koran. Heidenstam End. 49 (1889). Man läser .. icke orden bokstav efter bokstav utan ett eller flera ord i taget. Öhrvall Populärvet. upps. 55 (1909). — jfr AFLEDNINGS-, ALLITTERATIONS-, ANFANGS-, BEGYNNELSE-, ELD-, FRAKTUR-, GULD-, HIEROGLYF-, INITIAL-, KURRENT-, KURSIV-, KVADRAT-, KÄNNE-, MEDELTIDS-, MEDLJUDS-, MORSE-, MUNK-, MÅNDAGS-, MÄRK-, PRÄNT-, RIM-, ROT-, RUN-, SJÄLFLJUDS-, SKRIF-, SLUT-, STAM-, SVARTKONST-, SÖNDAGS-, TRYCK-, UNCIAL-, VERSAL-, ÅRS-, ÄNDELSE-BOKSTAF m. fl. — särsk.
a) i uttr. stor bokstaf i bet. majuskel, versal, liten bokstaf i bet. minuskel, gemen. Egennamn skrifvas med stor (begynnelse)bokstaf. Swedberg Schibb. 36 (1716). Stora bokstäfver moste vi intet just bruka fram för alla Substantiva: vtan .. när the giöra besynnerligit (dvs. särskildt) gagn. Såsom i begynnelsen på meningen: för nomina propria: och när vyrdnaden thet fordrar, skola the brukas. Dens. Gram. 19 (1722). Vill man angifva tonartens beskaffenhet, så tecknas detta .. med stor bokstaf för dur- och liten bokstaf för molltonarten. Fröberg Harm.-lära 1: 63 (1878).
b) om bokstäfver i magisk anv. J skolen icke .. scriffua bookstaffuar på idher. 3 Mos. 19: 28 (Bib. 1541). (Människorna sluta kontrakt med djäfvulen) Hemliga, genom synnerlige (dvs. särskilda) Ordeformer, .. Bökestäfwer och figurer, til hwilka Diefwlen sigh j förstone haffuer förbundet. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 195 (1617).
c) (skämts., föga br.) i uttr. första bokstafven, användt om hela namnet l. benämningen på en person l. sak. Han heter med första bokstafven Anders Persson. Första bokstafven af denna Granqvinnans namn är Sielfsvåldet. Dalin Arg. 2: 372 (1734, 1754).
d) (boktrycks)typ. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 119 (1658). Boktryckiare giuta utaf Spitzglass och Vismut bokstäfver .. til Tryckerien. Bromell Bergart. 57 (1730). I en latinsk upplaga af denna bok är texten .. delvis tryckt xylografiskt, den andra delen är satt med rörliga bokstäfver. 2 Uppf. b. 10: 163 (1906). — jfr BLY-, TRÄ-BOKSTAF.
e) sammanfattning af de (på hvarandra följande) artiklar i en ordbok o. d. hvilka behandla de med samma bokstaf begynnande orden. S är den största bokstafven i en svensk ordbok. Fyra bokstäfver af Svenska ordboken äro af Murberg utarbetade. Wetterstedt i SAH 6: 114 (1811).
f) i uttr. icke en bokstaf o. d.; ofta bildl.: icke ett ord, icke en rad, icke det ringaste. Till thes ath himmelen och jordhen förgåås, wardher ey förgången then minste bokstaffuen, ey heller en prik aff laghen. Mat. 5: 18 (NT 1526). Closterleffuerne är en plat menniskios dicht och påfund, ther ey en bokstaff finnes j scrifftene som ther lydher vppå at man sådana leffuerne föra skall. O. Petri Clost. B 1 b (1528). Endogh jagh icke dhenn ringeste bookstaff eller befhalningh iffrån H. K. M:t dher om .. bekommitt hafver. Oxenst. brefv. 5: 23 (1613). Vi nämnde ej med en enda bokstaf om lilla mamsell Binken. C. C. Gjörwell (1791) i Sv. mem. o. bref 2: 12. Ingen academicus skrifver en bokstaf i Litt. Tidning. S. Ödmann (1817) i 2 Saml. 4: 161. Inte en bokstav fick beviljas arbetarna av deras fordringar. Koch Timmerdalen 140 (1913).
g) [jfr lat. elementum, gr. στοιχεῖον] (numera föga br.) bildl., om ett ringa element, en första början af ngt. Det är skönt att dock stamma en bokstaf / fram af den Eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden. Tegnér 1: 194 (1820). — särsk. i uttr. de första bokstäfverna (af ngt), de första grunderna, elementerna. Första bookstaffuena och begynnilsen .. til gudz oord. Ebr. 5: 12 (NT 1526). Christendomens första bokstäfver. Sv. Merc. IV. 2: 388 (1758). Undervisning i de första bokstäfverna af Latinska Språket. Växiö domk. akt. 1784, nr 57. Rudin Ord t. ungd. 3: III (1903).
2) [anv. beror därpå att man förr icke skilde strängt mellan språkljuden o. deras beteckningar] (numera knappast br.) om språkljud. Consonantes the medliudande Bookstäffuer. Vigæus Horol. D 1 b (1632). Bokstäfvorna, af hvilka stafvelser och ord upkomma. Molander Förespel 15 (1753). Det 8-bokstafviga latinska månadsnamnet augustus har i franska uttalet hopsmält till en enda bokstaf. E. H. Tegnér i UVTF 26: 125 (1880). — jfr DENTAL-, GOM-, GUTTURAL-, LABIAL-, LÄPP-, NASAL-, STRUP-, TAND-, TUNG-BOKSTAF m. fl.
3) [bildl. anv. af 1; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (med en anstrykning af ålderdomlighet) ord (pl.), ordalag, ordalydelse, text, formulering; bokstaflig mening, bokstaflig bemärkelse; särsk. i förb. lagens bokstaf, skriftens bokstaf. Jag .. (har) hvarken velat eller bordt vika ifrån bokstafven i Capitulationen (i Tönningen). Loenbom M. Stenbock 4: 325 (1765). Ju mera .. (protestantismen) misstrodde åskådningen, känslan, sinnebilden, desto ifrigare måste han nitälska för bokstafven, ordatolkningen, lärosatsen. Atterbom Philos. hist. 392 (1835). I rådet genomdref Oxenstjerna lagens bokstaf, att bedragaren skulle dö. Fryxell Ber. 8: 96 (1838). Mången synes .. förmena, att dogmats bokstaf är kanoniserad. N. Hannerz i Ped. tidskr. 1895, s. 409. Bokstafven är ett skydd mot det offentliga lifvets farligaste skadedjur .. godtycket och passionen. Kjellén Nat. saml. 90 (1902, 1906). — jfr BIBEL-, LAG-BOKSTAF. — särsk.
a) i motsats till ordens verkliga (inre, andliga) innebörd l. mening, till saken, till verkligheten. Kan .. well skee edher meningh icke szå waridt haffwer som bockstaffwen vttrycker. G. I:s reg. 17: 359 (1545). Herre Jesu, vttyd osz .. (liknelsen om fyrahanda åker) sålunda, at wi icke allenast .. til bokstafwen henne förståm; vtan innerligen fattom och behållom then i wåra hiertan. Swedberg Sabb.-ro 836 (1698, 1710). Öfversättningen .. (hade) fullkomligen återgifvit talets innehåll, ehuru ej dess bokstaf. Læstadius 1 Journ. 141 (1831). Konungaförsäkrans bokstaf hade starkt utvidgat rådets makt, men i verkligheten är det endast konungens makt som ger sig tillkänna. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 78 (1879). — särsk. i motsats till ande. (Gud har gjort oss) doghse till ath wara nyie testamensens tienare, icke bookstaffsens vthan andans, ty ath bookstaffuen han dödhar. men anden han gör leffwande. 2 Kor. 3: 6 (NT 1526; Luther: buchstabe, Vulg.: littera, gr. γράμμα). Bokstafven (i poetiskt språk) bör vara sådan, att andan lättligen fattas. Lidbeck Anm. 6 (1796). Noggranna begreppsbestämningar hörde icke till forntidens sed, man fäste sig mera vid andan än vid bokstafven. Svedelius Repr. 73 (1889).
b) [jfr d. efter bogstaven, t. nach dem buchstaben, ä. eng. after the letter, fr. à la lettre] i förb. efter bokstafven, efter orden, efter ordalydelsen, i bokstaflig mening. Man bör icke taga hans ord efter bokstafven. RA 1: 265 (1540). Ther man icke wille ansee Omständigheeter och Orsaker, och hans Hierta och Sinne som Lagen haffuer stichtat, vthan gå så trådrätt effter Bookstaffuen, så bliffuer vthaff för myken Rätt en Orätt. Schroderus Waldt 46 (1619). När ungdomen .. icke allenast kan utantill och efter Bokstafven svara, utan äfven gifva tillkänna, att han .. förstår, hvad som lärdt och förklaradt blifvit. Handb. 1811, s. 95. Konungen tog uttrycket ”rida sin eriksgata” efter bokstafven och färdades .. hela vägen till häst. Odhner G. III 1: 197 (1885).
c) (numera mindre br.) i uttr. hålla sig vid bokstafven, hålla sig till ordalydelsen, till den bokstafliga meningen. G. I:s reg. 13: 315 (1541). Man motte .. vnder tijden skicke sig effther lägenheten, och icke altt holle sig wed bochstaffwen. Därs. 17: 343 (1545). Vid tvetydigheter i lagarna höll .. (riksdrotsen C. A. Wachtmeister) sig helst vid bokstafven. Rosenstein 2: 30 (1811).
d) [jfr motsv. uttr. i andra spr.] i uttr. en död bokstaf, om påbud, öfverenskommelser o. d. som icke leda till ngn påföljd. P. Erici Musæus 2: 91 (”100”) b (1582). (Lagen) måste icke vara en död bokstaf, utan hafva lif och rörelse, så at hvar undersåtare lärer af förfarenheten at känna des kraft och styrcka. Oelreich 982 (1755). Hvad .. utrikespolitiken angick, blefvo Gustaf Adolfs löften 1611 .. i mycket en död bokstaf. Hildebrand Statsförf. 389 (1896).
e) i numera obr. anv:r. Effter bookstafwens innehåld och lydelse. G. I:s reg. 13: 161 (1540). (Det) var tvärt emot klara bokstafven i förbundet emellan England och Sverje. Nordberg C. XII 2: 420 (1740). Adeln .. (hade) tillvällat sig åtskilliga friheter i utöfning, ehuru ej i bokstaf. Fryxell Ber. 9: 71 (1841). — särsk. i förb. i bokstafven, (affattad l. nedskrifven) i ord, i uttryck, (med ord) angifven l. uttryckt, med uttryckliga ord, ordagrann, ord för ord, bokstafligen, efter ordalydelsen; särsk. i uttr. författa l. förmäla i bokstafven, formulera, uttrycka, skrifva (ned), lyda i bokstafven, vara formulerad, lyda, angifva, säga. At wilie stadigt .. holle denne wår .. Confederation .. j alle motte som her inne vdj Bookstafwen förmeldis och författed är. G. I:s reg. 13: 155 (1540). Hwar och en skall wäl läsa sin catechismum, effter som han lydher i bockstaffwen. Sv. synodalakter 2: 55 (1592). Det är osz uttryckeligen i Bokstafwen befalt. Rudbeckius Kon. reg. 327 (1616). För än wij vthi Bokstafwen vpräkne Föreeningen emillan the Zurcher och Genffer. Schroderus Osiander 3: 360 (1635). Iagh (hade när jag höll denna predikan) .. icke thet minsta tancke .. at författa henne i Bookstaffuen. S. Olai Likpr. ö. Holstenius A 1 b (1640). Drengen .. (hade) medh ohöfwisk mun honom öfwerilat, som attesterna i bookstafwen berätta. Consist. acad. Abo. prot. 5: 384 (1683). Alla ordres .., som dhe uthi bockstafwen uthgifne äro, .. frambära. P. Stjerncrantz (c. 1710) i Karol. krig. dagb. 10: 189. Et Extractum Protocolli, som .. lydde så (som följer) i bokstafven. Ad. prot. 1786, s. 14.
4) i symbolisk anv. af 1 till beteckning af ordningsföljd l. kvalitetsföljd (hvarvid man utgår från bokstäfvernas följd i alfabetet) l. värden (vid algebraisk räkning) m. m.; jfr LITTERA. Momenten äro utmärkta med (stora, små, latinska, grekiska) bokstäfver. Husnumret 34 är uppdeladt i flera bokstäfver. Räkna med bokstäfver; jfr BOKSTAFS-RÄKNING. — särsk. (numera knappast br.) om betyg, betecknade med bokstäfver. (Föräldrarna) jemnförde sin gosses flit och kunskap med grannens (gm att jämföra deras betygsböcker), och det var således ej godt att komma hem med sämre bokstaf än hans. Wetterbergh Penning. o. arb. 508 (1847).
Ssgr (i allm. till 1): A: BOKSTAFS-ANALOGI. (†) Bokstafs Analogien. Man bör förstå dermed bruket af e såsom ä, när detta sistnämda ljud har en viss consonant för eller efter sig i stafvelsen. Det gifs blott en enda consonant af denna beskaffenhet, och det är J. Leopold i SAH 1: 166 (1801). Broocman Sv. spr. 108 (1810).
-BETECKNING.
1) beteckning medelst bokstäfver. Triangel-puncternes bokstafsbeteckningar vid uträkningarne. U. Thersner i VetAH 1819, s. 16.
2) mot en bokstaf i den vanliga skriften svarande tecken i annan skrift, t. ex. blindskrift. Uppf. b. 1: 511 (1873).
-BILDNING. Räta linien och ovalen ligga till grund för hela bokstafsbildningen. Mentzer Ny förskrift 1: 5 (1863).
-BRÅK.
1) (tillf.) till 1: bråk med bokstäfver, med stafning. Leopold (1812) i 2 Saml. 10: 47. Dens. i SAH 17: 1 (1824).
2) mat. till 4: bråktal i hvars täljare l. nämnare bokstäfver ingå. Björling Alg. 1: 32 (1861).
-BUNDEN. (enst.) gm skrift fixerad, skrifven. Juridisk rätt och bokstafsbundna lagar lydde han troget. Svedelius Sm. skr. II. 2: 83 (1866, 1888).
-BÄLTE. (förr) med bokstäfver prydt bälte? Skråordn. 318 (1546). Forssell Hist. II. 1: 20 (cit. fr. c. 1560).
-CHIFFER. af bokstäfver bildad chiffer(skrift). Användandet af bokstafschiffer är icke tillåtet i privattelegrammer. SFS 1897, nr 20, s. 4.
-DRAG. (föga br.) bokstafsform. Om man jemförer de äldsta Grekiska, Feniciska och Romerska bokstafsdragen, finner man att emellan dem är en nära slägtskap. Norrmann Eschenburg 1: 67 (1817). Brunius Resa 1838 207 (1839).
-DRÄKT. Det tål ej tvifvelsmål, att dessa främmande ord .. skola .. genom bibehållandet af deras osvenska bokstafsdrägt, alltid blifva främmande för ögat och tanken. Leopold i SAH 1: 221 (1801).
(3) -DYRKAN. Brinkman i SAH 13: 111 (1828). Den stelnade bokstafsdyrkan hos .. (1600-talets) teologer. Annerstedt UUhist. II. 1: 262 (1908).
(3) -DYRKARE. Thomander Pred. 2: 324 (1849).
(4) -EKVATION. (föga br.) mat. ekvation hvars koefficienter helt l. delvis utgöras af bokstäfver. Björling Alg. 1: 93 (1843).
-FEL. oriktig bokstaf i tryck (l. skrift). Et och annat Bokstafsfel täcktes Läsaren sjelf rätta. Fremling Kantiske grunderna 92 (”62”) (1798).
-FIGUR. figur som bildar en bokstaf. Thorberg Österl. spr. 12 (1785). Så långt taflans bokstafsfigurer kunna af lärjungen skönjas. O. o. J. M. Påhlman i Verdandi 1890, s. 325.
-FORM, pl. -er. Leopold 3: 149 (1816). Inskrifter, hvilkas bokstafsformer fullkomligt öfverensstämma med deras uppgifna ålder. B. E. Hildebrand i VittAH 21: 362 (1857).
(3) -FORMALISM. Hans hela väsen var pedanteri, småsinne och död bokstafsformalism. E. C. Tegnér hos Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 50 (1889).
-FORMATION. (föga br.)
1) bokstäfvers formande. Mentzer Kalligr. 9 (1846).
2) bokstafsform. O. o. J. M. Påhlman i Verdandi 1890, s. 327.
-FÖLJD. bokstafsordning, alfabetisk följd l. ordning. Dalin (1850).
(1, 2) -FÖRBINDELSE. Bokstafsförbindelserna rt, rd, rs, rn och rl. Nyström Talorg. 19 (1888).
(1, 2) -FÖRÄNDRING. förändring af bokstäfver l. ljud. Moberg Gram. 174 (1815). Atterbom Siare VI. 1: 11 (1852).
-GRANN. [bildadt efter ORDAGRANN] (föga br.) bokstaf för bokstaf, ord för ord. J. Strelings Grammatica Latina .. lästes utantill, lika bokstafsgrannt som catechesen. P. Wieselgren i Biogr. lex. 14: 318 (1847). E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 388 (1891).
-GRAVÖR. En bokstafsgravör .., hvilken .. förrättar namngraveringen. SFS 1834, nr 40, s. 14.
-GRÄL.
1) (tillf.) till 1: gräl om bokstäfver, om stafning. Leopold (1808) i 2 Saml. 2: 42. Dens. i 3 SAH 17: 124 (1824).
2) till 3. Teologiskt bokstafsgräl. H. Hjärne i Ny sv. tidskr. 1880, s. 85.
-GÅTA. uppgift att af oordnade bokstäfver sammansätta ett l. flera ord som gåtans framställare tänkt sig l. antydt. NF 6: 371 (1882). bildl. (De) lägga bokstafsgåtor, / Som hin ej lösa kan. Gellerstedt 2 Dikt. 156 (1881); jfr -SPEL.
-HJÄLTE. föraktl. om person som tvistar om bokstäfver o. ord. Bokstafshjeltar och ordryttare. Melin Jesu lefv. 2: 263 (1843).
-INSPIRATION. (af de reformerta o. a. påstådd gudomlig) ingifvelse af innehållet o. formen ända till bokstäfverna i bibelns böcker; äfv. i fråga om andra religioners kanoniska skrifter. Snart sagdt alla teologer hafva öfvergifvit den så kallade bokstafs-inspirationen. O. M. Reuter i Finsk tidskr. 1882, 2: 102.
-KARAKTÄR. (†) bokstaf(sform). De latinska bokstafskaraktererna. Norrmann Eschenburg 1: 66 (1817).
-KLAVIATUR. klaviatur (på skrifmaskin o. d.) där hvarje tangent vid tryck slår l. trycker (”skrifver”) viss bokstaf (l. vissa bokstäfver) o. d. 2 Uppf. b. 3: 432 (1897; i fråga om Hughes telegraftryckapparat).
-KONST(EN). (enst.) kännedom(en) om bokstäfverna o. deras användning. Atterbom Lyr. 2: 303 (1810). Dens. i Phosph. 1812, s. 6.
(3) -KRISTEN. kristen som mer följer kristendomens bokstaf än dess anda. Svenson Frödings diktn. 238 (1916).
(3) -KRISTENDOM~200 l. ~102. Denna döda bokstafschristendom, som understundom smyckar sig sjelf med rättrogenhetens namn. Bring Högmessopr. 73 (1862).
(3) -KUNSKAP~20 l. ~02. Bokstafskunskap i Guds ord. Bring Högmessopr. 360 (1862).
-LJUD. (numera mindre br.) ljud som tecknas med en bokstaf, språkljud. N. v. Rosenstein i SAH 1: 4 (1801). Piehl Bild. fr. Egypten 31 (1896).
(3) -LYDELSE. bokstaflig l. ordagrann lydelse, ordalydelse. Atterbom Siare 4: 302 (1847).
-LÅS. ringlås, teckenlås. Eneberg Karmarsch 2: 744 (1862). Det af Hans Ehemann år 1540 uppfunna s. k. ring-, mal- l. bokstafslåset .. kännetecknas däraf, att det saknar nyckel, men öppnas genom att å en ihålig axel uppträdda ringar, som å omkretsen äro försedda med en mångfald bokstäfver, vridas så, att ett visst ord bildas. 2 NF 17: 160 (1912).
(1, 2) -LÄGE. (numera knappast br.) bokstafs l. ljuds ställning i förh. till andra bokstäfver l. ljud. Rydqvist SSL 4: 247, 453, 500 (1870).
-LÄRA.
1) (numera bl. tillf.) till 1 (o. 2): läran om bokstäfverna o. deras anv.; rättstafningslära; stundom omfattande äfv. ljudläran, stundom i motsats till densamma. Wikforss (1804; under buchstabenlehre). Tullberg Sv. spr. 1: 21 (1836). Läran om med hvilka bokstäfver bokstafsljuden skola betecknas kallas bokstafslära. Nordvall Modersm. 12 (1863). Ljudläran .. behandlades .. af Rydqvist .. på ett fullkomligt föråldradt sätt, så att hvad han åstadkom snarast är en bokstafslära, ingen verklig ljudlära. Noreen Vårt spr. 1: 246 (1903).
2) till 3. Så blir det för honom, icke en död bokstafslära, men en enda lefvande gerning, att frukta Gud. Wallin Rel. 2: 127 (1820).
(3) -LÄRDOM. (föga br.) I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversigt, utan metod. Topelius Planet. 1: 84 (1889).
-LÄSA. (numera knappast br.) läsa bokstaf efter bokstaf. Är, genom Bokstafsläsningen, (grekiska) Alfabetet fullkomligen kändt, börjas Läsningen af hela ord. Dahl Gram. gr. 3 (1809). Att bokstafsläsa, är att noggrannt uttala hvarje bokstaf med det ljud, som den betecknar, den ena efter den andra, alldeles som de stå för ögonen, antingen hvart ljud för sig eller alla ljuden sammanhängande. Thorelius Sv. spr. 36 (1867).
(3) -MENING. bokstaflig bemärkelse. Kellgren 2: 94 (1787).
-METOD(EN). metod för undervisning i innanläsning enl. hvilken början göres med alfabetets inlärande. Bokstafs- eller ABC-metoden. Svedbom Sätten att lära barn läsa 3 (1854).
(3) -MÄNNISKA. (enst.) Då han .. icke var en torr bokstafsmänniska, utan med den antika andan fullt förtrogen. Heikel Filol. 276 (1894).
-NAMN. benämning på en bokstaf. Suell Bokstafv.-met. 2 (1823).
-NOT. med en bokstaf betecknad (musik)not. Bokstafsnoter (hade) intet visst tidvärde. Kræmer Metr. 1: 57 (1874).
-ORDNING.
1) bokstäfvernas ordningsföljd i alfabetet, alfabetisk ordning l. följd. Placera, sitta i bokstafsordning. Swedberg Schibb. 305 (1716).
2) (†) anordning l. användning af bokstäfver. Leopold i SAH 17: 70 (1824).
-POLYNOM. (föga br.) mat. polynom i hvilken bokstäfver ingå. Björling Alg. 1: 203 (1849).
-PORTO. (telegram)porto som beräknas efter antalet (i telegrammet) ingående bokstäfver. Öfvergång från ordporto till bokstafsporto. 2 Uppf. b. 10: 75 (1906).
-RAD.
1) rad af bokstäfver.
2) (numera föga br.) alfabet. Swedberg Schibb. 305 (1716). Noreen Vårt spr. 2: 5 (1907).
-REDE. (†) alfabet. Almqvist (1842; under abc). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.).
-REGEL. (†) regel för bokstäfvers användning. Leopold i SAH 17: 133 (1824). Almqvist Gr. spr. 32 (1837).
-RIM. allitteration, stafrim. V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 550. De fyra konunganamnen Domalde, Domar, Dyggve och Dag .. bilda bokstavsrim (allitteration) med varandra. Cederschiöld Våra äldsta kon.-sagor 48 (1910).
-RITANDE, n. (bokstafve- Schroderus Comenius 8 (1639)).
-RITNING. Leopold i SAH 17: 67 (1824).
-RUNA. (†) runa som har en bokstafs funktion. Liljegren Runl. 187 (1832).
-RÄCKA.
1) räcka af bokstäfver.
2) (†) alfabet. Tullberg Sv. spr. 2: 1 (1836). Dens. Sv. rättskr. 25 (1841).
(4) -RÄKNING. räkning med bokstäfver, algebra. Palmquist Alg. 1: 8 (1745).
-RÄTT, adj. bokstafstrogen. O. v. Friesen i Uppland 2: 499 (1908).
(1, 2) -SAMMANSÄTTNING~1020. (mindre br.) bokstafs-, förr äfv. ljudförbindelse. N. v. Rosenstein i SAH 1: 10 (1801). Holmqvist Om skrifn. 40 (1890).
-SIGNATUR. af en l. flera bokstäfver bestående signatur.
a) i st. f. utskrifvet personnamn.
b) bibliot. på en biblioteksbok, utmärkande dess plats i det bibliotek den tillhör. Detta bibliotek har .. haft bokstafssignaturer och har varit uppdeladt i 24 olika fack ”sub litera” A, B etc. Walde Storhetst. litt. krigsb. 1: 248 (1916).
-SKRIFT. (bokstafva- P. Erici Musæus 4: 13 a (1582)) skrift som betecknar de särskilda språkljuden med särskilda tecken (bokstäfver); motsatt: bild-, ord-, stafvelseskrift. Runorna .. voro bokstafs-skrift. Geijer II. 1: 110 (1825). Ljudskrift (ofta .. kallad ”bokstafsskrift”). Noreen Vårt spr. 1: 37 (1903).
-SPEL. af lösa (kartonglappar med påtryckta) bokstäfver bestående spel, hvilket användes så, att man tager de bokstäfver som ingå i ett ord man tänker på o. lämnar dem, blandade om hvarandra, till annan person, som söker gm deras ordnande taga reda på det tänkta ordet. Norman Goss. lek. 161 (1878).
-STRECK. till en bokstaf hörande streck. Wulf Köppen 2: 94 (1799).
-STÄMPEL. särsk. boktr. patris. SFS 1835, nr 49, s. 5.
-TAL.
1) antal bokstäfver. Leopold i SAH 1: 237 (1801).
2) (†) alfabet. I det gamla runska bokstafstalet saknades flera ljudtecken. N. v. Rosenstein i SAH 1: 14 (1801).
-TECKEN. bokstaf(sfigur). N. v. Rosenstein i SAH 1: 4 (1801). Bokstafstecknet å. Strinnholm Hist. 4: 302 (1852). Latinska bokstafstecken. Heidenstam Vallf. 117 (1888).
-TECKNING. beteckning medelst bokstäfver, stafning, skrifning. Schulzenheim Sv. spr. skrifs. 122 (1807). All bokstafs-teckning af ljuden måste blifva ofullständig. Rydqvist SSL 4: 518 (1870).
(3) -TOLKNING. bokstaflig tolkning. Samtiden 1873, s. 309.
(3) -TRO. tro som omfattar en (religions)urkunds l. dyl. ordalydelse, ej dess andemening l. verkliga innebörd. Med sin bokstafstro qväfva Religionens Ande. J. Åström i LBÄ 42—43: 71 (1800). Saker som måste rubba bokstafstron på en del af bibeln. Samtiden 1873, s. 489.
-TROGEN. öfverensstämmande (med originalet äfv.) med afs. på bokstäfverna. NF 4: 553 (1881). Det bokstafstrogna återgifvandet af .. handskrifternas ortografi. Wisén i 3 SAH 4: 219 (1889).
-TROHET~20, äfv. ~02. öfverensstämmelse (med originalet äfv.) med afs. på bokstäfverna. H. Hildebrand i Sv. tidskr. 1875, s. 34. Wisén i 3 SAH 4: 246 (1889).
-TRYCK. (knappast br.) tryck med rörliga bokstäfver. Den konstrika uppfinningen af bokstafstryck. Geijer I. 1: 258 (1845).
-TRYCK-TELEGRAF. Vid .. bokstafstrycktelegraferne .. trycker apparaten depescherne på pappersremsan med stora romerska bokstäfver. Dahlander Focks Fys. 632 (1875). Huges' bokstafstrycktelegraf. PT 1900, nr 45, s. 3.
(3) -TRÄL. person som slafviskt håller sig till ordalydelsen i sina källor; i sht i fråga om religiösa urkunder. Melin Jesu lefv. 3: 37 (1849).
(3) -TRÄLDOM~20, äfv. ~02. jfr -TRÄL. Melin Jesu lefv. 3: 11 (1849).
(3) -TVÅNG. tvång som åtlydnaden af ordalagen i en (till efterrättelse uppställd) skrift ålägger. Thomander 3: 138 (1831).
-TYP.
1) bokstafs form l. figur. SFS 1870, nr 29, s. 3. Färdigheten att efterbilda de antagna bokstafstyperna. Ped. tidskr. 1887, s. 62.
2) boktr. trycktyp med en bokstaf på bildytan. Uppf. b. 1: 559 (1873).
(4) -UTTRYCK~20 l. ~02. mat. gm bokstäfver uttryckt storhet. —
-VALÖR. bokstafs ljudvärde. A. Uppström i Frey 1849, s. 356.
-VIS, adv. bokstaf för bokstaf. Suell Bokstafv.-met. 77 (1823).
(3) -VÄLDE. Den traditionella dogmatismens tankeförtryckande bokstafsvälde. Hwasser V. skr. 4: 7 (1859).
-VÄRDE.
1) till 1, om motsvarighet mellan andra ljudtecken o. bokstäfver; ljudvärde. Runmynderna och deras bokstafsvärde. Liljegren Runl. 25 (1832).
2) (knappast br.) mat. till 4: bokstafsuttryck. Björling Alg. 1: 68 (1861).
(3) -VÄSEN l. -VÄSENDE. roll som ordalydelsen (i normerande skrifter) spelar på andemeningens bekostnad. Melin Pred. 2: 81 (1847).
(2) -ÖFVERGÅNG. (†) ljudöfvergång. Tullberg Sv. spr. 2: 8 (1836). Liffman Petersen 99 (1837).
B (†): BOKSTAFVA-SKRIFT, se A.
C (†): BOKSTAFVE-RITANDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content