SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLEMER l. KLEMMER, m., l. KLEM, sbst.2, m.; best. klemen (Moræus Schonæus 400 (c. 1685)); pl. klemar l. klemmar.
Ordformer
(klem 1670c. 1755. klemer 16401872. klemmer c. 1770. klemar, pl. 1743. klemmar, pl. 17341740)
Etymologi
[sv. dial. klemer; till KLEMA, v.]
(†) till KLEMA, v. 2: bortskämd l. bortklemad person, vekling; äv.: feg person, ”mes”, ”kruka”. RP 8: 224 (1640). ”En klemmer”, som vill ”vara lat, sofva väl och mycket, äta mycket och dragas med siukdomar”. CFGeijer (c. 1770) hos Dahlgren Carl 51. SvTyHlex. (1851, 1872).
Spoiler title
Spoiler content