SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLEMA kle3ma2, äv. (numera knappast br.) KLEMMA klem3a2, (kle`ma Weste; klèmma Dalin; uttalat dels med långt, dels med kort e-ljud LoW (1889); kle3ma2 LoW (1911); rimmande med hemma Kolmodin QvSp. 1: 366 (1732); i pr. ind. sg. rimmande med lemmar Spegel GW 156 (1685)), v. -ade (KyrkohÅ 1904, s. 189 (1595) osv.) ((†) ipf. -de PErici Musæus 3: 95 b (1582)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (föga br., Lundquist Profil. 1: 52 (1878, 1884: klemningssystem), Högberg Utböl. 2: 135 (1912; i bet. 1 c)); -ARE( se avledn.); jfr KLEM, sbst.1—2, KLEMA, sbst.1 (se avledn.), KLEMER.
Ordformer
(kle(e)-ma 1582 osv. kleemma 1635. klemma 16381890)
Etymologi
[fsv. klema, klena, motsv. sv. dial. klema, klena, visa för stor ömhet mot ngn, nor. dial. kleima, klena, visa ömhet mot ngn, isl. kleima, klena, smörja, tadla, håna (jfr nyisl. kleima, f., klick, fläck); jfr mnt. klemen, mnl. o. holl. kleemen, mht. klēmen, feng. clǣman, klena (jfr det härav lånade isl. klæma, belacka; jfr isl. klám, smuts, skam, av feng. clám, stoft, lera, smuts); av germ. klaimōn resp. klaimian, m-avledn. av samma rot, indoeur. gloi (glei, gli), som föreligger i KLEN, KLENA, v.2, KLI, KLISTER, sbst.1 m. fl.]
1) (numera bl. i vissa trakter, särsk. Norrl., starkt bygdemålsfärgat) stryka l. smörja ngt tjockflytande l. klibbigt ämne på ngt, klena, smeta, smörja.
a) (†) med obj. betecknande det klibbiga ämne som strykes på ngt; jfr KLENA, v.2 1 a. L. Paulinus Gothus Pest. 92 b (1623). Klemma Deeg om Kannan rundt omkring Locket, ganska wäl. IErici Colerus 1: 249 (c. 1645). Schultze Ordb. 2299 (c. 1755).
b) med obj. betecknande det föremål varpå man stryker ngt ämne; anträffat bl. i fråga om bestrykning av vägg o. d. med lera l. murbruk; jfr KLENA, v.2 1 b β. Det är lördagskväll. Husmor har tagit askan ur spisen och kle`imæ (= ”klemat”), d. v. s. bestrukit, härden med murbruk. Nordström Luleåkult. 103 (1925).
c) ss. vbalsbst. klemning, konkret, om murbruk o. d. som strukits på en vägg o. d. (jfr b). Högberg Utböl. 2: 135 (1912).
d) (†) (med ngt klibbigt ämne) klistra (ngt) fast vid ngt; anträffat bl. i bildl. anv.; jfr KLENA, v.2 2. Then falska meeningen, som judarna klemadhe wid them (dvs. offren), achtandes them för then högsta gudztiensten. KyrkohÅ 1904, s. 189 (1595). Schroderus Os. 2: 272 (1635).
2) [eg. bildl. anv. av 1] visa överdriven omsorg l. ömhet (om ngn l. ngt), kela (med ngn), pjoska l. pjunka (med ngn); äv.: skämma bort ngn, vara för undfallande l. flat mot ngn; i allm. med av prep. med inledd bestämning angivande den person (bildl. äv.: sak) mot vilken dylik överdriven omsorg osv. visas; förr äv. tr.: pjoska med (ngn), skämma bort (ngn); förr äv. i p. pf. om sak: som utmärker sig gm överdriven omvårdnad l. omsorg l. undfallenhet. Klema med sig själv. Horn Lefv. 49 (c. 1657). Kleme man ej med Barn; ej heller bruke man hårdhet. Nicander GSann. 41 (1766). En klemad uppfostran. SvLitTidn. 1818, sp. 448. En klemande mor, som ger mycket och fordrar litet. Geijer II. 1: 36 (1825). Hans klemade älskling. Carlén Rosen 159 (1842). Med småkrämpor klemades icke. De Geer Minn. 1: 10 (1892). DN 31/12 1933, Söndagsbil. s. 2. — jfr FÖRKLEMA.
Särsk. förb.: KLEMA BORT10 4. till 2: (gm överdriven ömhet l. omsorg l. gm pjosk l. flathet) skämma bort (ngn). Vår jord är minsann en mor, som inte klemar bort sina barn. Böttiger 3: 37 (1843, 1858). Kjellén NatSaml. 71 (1906). jfr BORTKLEMA.
KLEMA FAST. (†) till 1 d: klibba l. klistra fast (ngt), smeta fast (ngt). Petreius Beskr. 6: 14 (1615). BtVLand 4: 83 (1759).
KLEMA FRAM. (†) bildl.: ”smörja ihop” (ngt); jfr KLEMA, v. 1 a. En ärlig man gör kostnad på en Bok, sedan klemar en okänd fuskare något fram, .. han trycker det efter. Weise 1: 159 (1769).
KLEMA PÅ10 4. jfr UPPÅKLEMA.
1) (†) till 1 a, bildl. PErici Musæus 3: 95 b (1582). Then skamflecken .., som Dieffuulen hadhe klemat på menniskiona. Leuchowius Zader 23 (1620).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 1 b: stryka på, smörja på. Schroderus Dict. 240 (c. 1635). Hopspikade bräder som de klemat på med lera utvändigt. Högberg Utböl. 2: 135 (1912).
KLEMA TILLSAMMAN(S). [jfr fsv. klema saman] (†) till 1 d: klena samman, klistra samman; äv. bildl. Sambla och kleema enn stoor hoop mädh ordh vthur then helge skrifft tilsamman. Ernhoffer Ench. 3 b (1591). OMartini Läk. 49 (c. 1600).
Ssgr (till 2): A (†): KLEME-DALK. [med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. dalk, klump, klimp, bildl.: stackare, slarver; jfr DALK, sbst.2] bortskämd l. klemig l. veklig person, feg stackare. Brasck TyKr. C 3 a (1649).
-PRÄST. Klemeprester, som klema med syndaren. Swedberg SabbRo 1428 (1699, 1704).
B: KLEMNINGS-SYSTEM. (enst.) Det bakvända och skadliga i det klemningssystem Aina hyllade (rörande sitt barns hälsovård). Lundquist Profil. 1: 52 (1878, 1884).
Avledn.: KLEM, adj. (kle(e)m 16811695. klemm 1686) (†) till 2.
2) = KLEMIG 2 b; äv. övergående i bet.: feg. Warnmark UtvSiälGlädie 7 (1686). Lillienstedt Christus C 3 b (1694). särsk. i överförd anv., om sak: som vittnar om veklighet o. d., särsk. i fråga om bröd: fin, läcker. (Isl.) Flur læifa .. (sv.) Hwetebröd, klemt Bakelse. Verelius 74 (1681).
Avledn.: klemhet, r. l. f. (†) till klem, adj. 1. LMil. 1: 409 (1684). Westerdahl Häls. 415 (1764).
KLEMA, sbst.1 (sbst.2 se KLÄMMA, sbst.), f. (klema c. 16451735. klämma 1622) [jfr sv. dial. (Finl.) klema, klemig kvinna, nor. dial. kleima, klister, senfärdig arbetare, person som kelar] (†)
1) till 1: klibbighet; äv. bildl. Okyskhetenes widlådande klämma. Schroderus KyskSpeg. E 4 b (1622). IErici Colerus 1: 89 (c. 1645).
2) till 2: överdrivet ömtålig l. klemig kvinna. Kling Spect. Kk 4 a (1735).
KLEMAKTIG, adj. (†)
1) till 1: klibbig. Forsius Min. 40 (c. 1613).
2) till 2: klemig.
a) = KLEMIG 2 a. Salander Gårdzf. 17 (1727). Oldendorp 1: 27 (1786). jfr: Konung Olof .. frågade om Swärden intet bete, eller om de så klemachtigt hugga till? Reenhielm OTryggv. 243 (1691; isl. orig.: sljólega).
Avledn.: klemaktighet, f. (†)
1) till klemaktig 1. Forsius Min. 11 (c. 1613).
2) till klemaktig 2.
a) till klemaktig 2 a. RP 10: 30 (1643). LReg. 319 (1687).
b) till klemaktig 2 b. Lindschöld Gen. B 2 b (1669).
KLEMARE, m.
1) till 1; i ssgn KALK-KLEMARE.
2) (tillf.) till 2. (Den engelske pedagogen Arnold) var inte .. någon klemare som drömde rousseauanska drömmar om barnasinnets änglarenhet. Hellström RedKav. 99 (1933).
KLEMERI, n. (-meri(j) 16401930. -mrij c. 16351639) (numera föga br.) till 2: klemande; förr äv.: nojsande, ”trams”. (Sv.) Klemrij. Tylerij. (t.) Leichtfertigkeit. Schroderus Dict. 78 (c. 1635). Columbus BiblW K 2 b (1674). Den bistre gubbens klemeri med pojken. Bergman Kerrm. 49 (1927). Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form).
KLEMIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content