1) motsv. KLIBBA, v. 1o. 2: som är l. kännes smetig l. som fastnar l. kommer ngt att fastna vid beröring; som klibbar; limaktig, smetig. Linc.(1640; under reglutinosus). En klibbig och fet dagg eller dimba. Barchæus LandthHall. 54(1773). (Lerjord blir vid) starkare nederbörd .. klibbig. Arrhenius Jordbr. 1: 37(1859). I .. (vissa) fall uppträder i blodvätskan ett klibbigt, limliknande ämne, som (osv.). NoK 30: 133(1924). — särsk.
a) bot. om växt l. växtdel: belagd l. överdragen med ngt klibbigt ämne; särsk.: klibbig på grund av förekomsten av glandelhår; särsk. i vissa växtnamn, ss. klibbig boört l. korsört, örten Senecio viscosus Lin., klibbig glim, örten Silene viscosa (Lin.) Pers., klibbglim. Hartman Fl. XIX(1820). Den klibbiga Boörten. Torén Rebau o. Hochstetter 139(1851). Gosselman BlekFl. 76, 144(1865). Klibbal .. har .. klibbiga blad. Berlin Lrb. 76(1876).
b) (ngt vard.) bildl.: ”sliskig”, äcklig, obehaglig, vämjelig, motbjudande o. d.; stundom äv.: påträngande, obehagligt efterhängsen l. ”påhängsen” o. d. Juslenius 74(1745). Thorild Gransk. 1784, 1: 48 (om en författares stil).(Adolf Murray) Umgicks mycket med de förnäma och var i umgänget nog klibbig. BL 9: 202(1795). Med en berusads klibbiga förtrolighet lutade han sig öfver bordet. Janson CostaN 2: 65(1910). Wycherleys grovheter och klibbiga rökrumsskratt. DN(A) 1934, nr 179, s. 5.
