publicerad: 1936
KLINT klin4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
(numera föga br.) koll.: klinker (se d. o. 1); klinkerplattor. Hollensk klint. Swedenborg Res. 68 (1736). Palmstedt Resedagb. 165 (1780). Gundberg Tegel 15 (1860). Klint (1906).
Ssgr (numera föga br.): KLINT-STEN. klinkersten. DA 1771, nr 16, s. 8. Spak HbFältartill. 33 (1873). —
Spoiler title
Spoiler content