KLIPP klip4, interj. o. sbst.3, l. KLIPP KLAPP klip4 klap4, interj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et.
Etymologi
[jfr t. klipp klapp, eng. clip-a-clap; av ljudhärmande urspr.]
I. interj., återgivande det klapprande l. slamrande ljudet av hästhovar, träskor o. d. mot mark l. gata, stundom äv. ett knäppande ljud; äv. upprepat. Klipp, klapp knäppa deras (dvs. renarnas) klöfvar, när de som molnskuggor ila bort öfver fälten. LfF 1897, s. 185. Klipp, klipp! Auerbach(1909).
II. sbst.: klapprande, klapper, slammer; knäppande. Gatan, som genljuder af ett ständigt klipp-klapp från träbottnade ”gätas”. Ramberg Svarta 246(1911).
