SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLIRRA klir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KLIRR, sbst.
Etymologi
[jfr sv. dial. klirra, skrälla svagt, d. klirre, klirra; av t. klirren, av ljudhärmande urspr. — Jfr KLIRR, interj.]
giva ifrån sig l. frambringa ett sprödt klingande ljud; i sht i fråga om det ljud som uppkommer, då glas går sönder l. stöter mot ngt hårdt; stundom närmande sig bet.: skramla, skallra, rassla, gnissla; stundom: klinga; äv. opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om ljud. Fönsterrutorna klirrade vid åskknallen. Glasen klirrade på brickan. Glasbitarna klirrade, när skålen gick sönder. Saxen föll klirrande i golvet. Man hörde klirrandet av sporrar. Franzén Skald. 7: 277 (1834; om rassel av svärd). Sanden klirrar under dina fjät. Kullberg Syskonb. 231 (1846). Brynstickorna klirrade mot liarna. Ledstjärnan 1914, nr 13, s. 4. Kvittrande, klirrande toner. Rosenius SvFågl. 1: 187 (1917; om svartmesens sång). (Glaset) sprang klirrande sönder mot grusgången. Böök Lejon 122 (1935). — särsk. i fråga om (spelning på) (sträng)instrument: frambringa resp. giva ifrån sig toner med spröd klang. Tamburinen klirrade. Scholander I. 2: 164 (c. 1870). Blinda gubben .. / på metallsträng flitigt klirrar. Josephson SvRos. 41 (1888).
Särsk. förb.: KLIRRA TILL10 4. plötsligt (börja) klirra; äv. opers. Ullman FlickÄra 25 (1909). Hallström Händ. 66 (1927; opers.).
Ssg: KLIRR-TON, r. [efter t. klirrton] mus. ton (i undertonsserien) som uppkommer vid ofullkomlig resonans (t. ex. då en kraftigt anslagen stämgaffel helt löst sättes på en resonansbotten). Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 20. Norrman MusOrdb. (1923).
Spoiler title
Spoiler content