KLIRRA klir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KLIRR, sbst.
Etymologi
[jfr sv. dial. klirra, skrälla svagt, d. klirre, klirra; av t. klirren, av ljudhärmande urspr. — Jfr KLIRR, interj.]
giva ifrån sig l. frambringa ett sprödt klingande ljud; i sht i fråga om det ljud som uppkommer, då glas går sönder l. stöter mot ngt hårdt; stundom närmande sig bet.: skramla, skallra, rassla, gnissla; stundom: klinga; äv. opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om ljud. Fönsterrutorna klirrade vid åskknallen. Glasen klirrade på brickan. Glasbitarna klirrade, när skålen gick sönder. Saxen föll klirrande i golvet. Man hörde klirrandet av sporrar. Franzén Skald. 7: 277(1834; om rassel av svärd). Sanden klirrar under dina fjät. Kullberg Syskonb. 231(1846). Brynstickorna klirrade mot liarna. Ledstjärnan 1914, nr 13, s. 4. Kvittrande, klirrande toner. Rosenius SvFågl. 1: 187(1917; om svartmesens sång). (Glaset) sprang klirrande sönder mot grusgången. Böök Lejon 122(1935). — särsk. i fråga om (spelning på) (sträng)instrument: frambringa resp. giva ifrån sig toner med spröd klang. Tamburinen klirrade. Scholander I. 2: 164(c. 1870). Blinda gubben .. / på metallsträng flitigt klirrar. Josephson SvRos. 41(1888).
Ssg: KLIRR-TON, r. [efter t. klirrton] mus. ton (i undertonsserien) som uppkommer vid ofullkomlig resonans (t. ex. då en kraftigt anslagen stämgaffel helt löst sättes på en resonansbotten). Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 20.Norrman MusOrdb.(1923).
