SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLOSSIG klos3ig2, äv. klωs3ig2, äv. KLOTSIG klot3sig2, ngn gg klωt3sig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(klossig 1911 osv. klotsig 1904—1909)
Etymologi
[jfr t. klotzig; bildat till KLOSS, sbst., l. (i bet. 2) möjl. delvis till KLOSSA, sbst. 3]
1) (i vissa trakter, vard., föga br.) motsv. KLOSS, sbst. 1, om bark: försedd med ”knotor”, skrovlig. PT 1904, nr 258 A, s. 3. (Tallen) får på äldre dagar grofknottrig, till sist klotsig bark. Gellerstedt Gläntor 117 (1909).
2) (i vissa trakter, vard.) motsv. KLOSS, sbst. 1, 2 a: klumpig, grov, otymplig; äv. i överförd anv., om stil o. d. Hans enda bohag (är) denna klossiga säng. Kurck MAkel. 31 (1925). Det breda, klossiga huvudet. Fornv. 1926, s. 137. (Lergodset) har allt för länge utsvävat i en klumpig och klossig allmogestil. SvD(A) 1934, nr 316, s. 11. — särsk. (mera tillf.) bildl.; jfr KLOSS, sbst. 2 b, KLOSSA, sbst. 3. (Privatsekreteraren skulle) uppträda en smula klossigt för att efter förmåga maskera gentlemannen. Essén Doll. 163 (1917). Man skall vara lika klossig, lika oslipad (som Lotten för att kunna fatta hennes dumhet i hela dess vidd). Bergman LBrenn. 160 (1928).
Avledn.: KLOSSIGHET, r. l. f. (i vissa trakter, vard., tillf.) till 2. SvSlöjdFT 1924, s. 37.
Spoiler title
Spoiler content