KLUCK kluk4, förr ngn gg (i bet. a) KLOCK, interj.
Ordformer
(klokk (-å-) c. 1755. kluck (klukk) c. 1755 osv.)
Etymologi
[jfr d. kluk, nt. kluck, t. gluck, eng. cluck; jfr KLUCKA]
återgivande ett dovt, stötvis kommande (med korta mellanrum upprepat) läte l. ljud; ofta i substantivisk anv.; ofta fördubblat.
a) (numera mindre br.) i fråga om hönans skrockande läte, då hon kallar på sina kyck lingar l. vill ligga på ägg, ävensom i fråga om fågelläten som mer l. mindre likna detta läte. Schultze Ordb. 2283 (c. 1755). Björkman (1889).
b) (mera tillf.; se dock slutet) i fråga om i människas l. djurs strupe stötvis frambragt, dovt o. oartikulerat ljud. Efter regelbundna mellantider säger det kluck i halsen på våra bärare (dvs. kameler); de idissla nämligen hela dagen. Hedin Indien 1: 452 (1910). — särsk. (föga br.) opers. i uttr. det slår kluck i ngns hals l. i halsen på ngn o. d., ngn kan (på grund av plötslig förskräckelse l. ängslan o. d.) icke få fram vad han vill säga, utan bl. ett oartikulerat ljud i halsen; jfr KLUNK, interj. slutet. Strindberg Skärk. 191 (1888). Tavaststjerna Aff. 56 (1890).
c) i fråga om det (upprepade) dova, tvärt avbrutna ljud som åstadkommes av vätska som är i rörelse stötvis, ss. då vätskan i en icke helt fylld flaska relativt hastigt hälles ut l. rubbas ur sitt läge l. då böljor slå mot en strand l. en båtsida o. d. Quiding Hvidehus 117 (1899). Kluck, kluck säger .. brännvinsflaskan, när Ni serverar snapsen. DN(A) 1935, nr 342, s. 5.
