publicerad: 1936
KLUCKA kluk3a2, v., förr äv. KLOCKA, v.2, l. GLUCKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KLUCK, sbst.
Ordformer
(glucka 1879—1906. klocka (klokka) 1623— c. 1880. klucka 1642 osv. klåkka c. 1755)
Etymologi
[jfr d. klukke (i bet. 1), ä. d. klukke, glukke (i bet. 1 o. 2), mnt. o. nt. samt mht. o. ä. t. klucken (i bet. 1), t. glucken (i bet. 1 a), eng. cluck, clock (i bet. 1); jfr KLUCK, interj.]
1) frambringa l. åstadkomma det läte l. ljud som återgives med (fördubblat) ”kluck” l. liknande (dovt, stötvis kommande) läte l. ljud; ss. vbalsbst. -ande äv. konkret, om dylikt läte l. ljud.
a) i fråga om vissa fåglars läte; numera i sht (i vissa trakter) i fråga om kalkonens dova, stötvis frambragta läte samt hönans skrockande, eljest mera tillf.; jfr KLUCK, interj. a. WijsaFoglArt. 59 (1623). Vill du at en Höna intet skall Klucka och ligga, så (osv.). Salander Gårdzf. 46 (1727). Har man klockat, bör man ock gala. Rhodin Ordspr. 73 (1807). (Orrtupparna) klucka och spela, klo-o-ho klo-o-ho-ho. Forsslund Djur 107 (1900). Bengtsson LegBabel 74 (1925; om duva). Östergren (1930; om kalkon o. höna).
b) (mera tillf.; se dock slutet) i fråga om av människa l. däggdjur stötvis frambragt läte; äv. i fråga om gurglande, i halsen frambragt, dåligt artikulerat tal; äv. ss. anföringsverb; jfr KLUCK, interj. b. (Sälhonorna) kasta .. sig .. kluckande och gnällande af ilska emot en. SD(L) 1904, nr 43, s. 1. Heidenstam Folkung. 1: 199 (1905). Han svängde med armarna som en galning och gluckade, pekade mot dörren och snörflade. Nordmann BorgåBarn 61 (1906). SvD(A) 1935, nr 195, s. 9 (ss. anföringsverb). — särsk. (fullt br.) i fråga om (vanl. dämpat) dovt, ”gurglande” skratt; dels om person, dels om skratt, i senare fallet företrädesvis i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., stundom övergående i bet.: stilla, invändig. Flickan lät höra ett litet kluckande skratt. Cavallin Kipling Kung 167 (1897). Hela eftermiddagen myste han och kluckade och småskrattade. Frölich Lewis Babb. 131 (1923). Hedberg Räkn. 243 (1932).
c) i fråga om dovt ljud som stötvis kommer från ngt livlöst, i sht vätska; ngn gg med innehållsobj.; äv. opers.; jfr KLUCK, interj. c. Hansson Nott. 30 (1885). Då .. (böljorna) kommo in under strandens stenar, kluckade och sjöngo de en så munter sång om ljusa drömmar och glädje. VL 1901, nr 34, s. 3. Brännvinets kluckande, då det hälldes i glaset. Janson Ön 44 (1908). Pluntan kluckade. Lindqvist Herr. 359 (1917). Det kluckade och brusade kring stäven. DN 12/8 1934, Söndagsbil. s. 3.
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) gurgla. (Koka ättika med honung m. m.) och klucka ther medh i Halsen. Månsson Åderlåt. 25 (1642).
Ssgr: (1 a) KLUCK-HÖNA. [jfr t. gluckhenne, eng. clucking-hen] (†) ”skrockhöna”, ”ligghöna”. Schultze Ordb. 1730 (c. 1755). —
(1 c) -PLUNTA. [jfr ä. t. kluckglas] (förr) på midten inknipen ”plunta”, vars form medförde att kluckande ljud uppkommo, när man hällde l. drack därur. Wistrand NordMAllmog. 30 (1909).
Spoiler title
Spoiler content