SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLUNS klun4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(klundz 1608. kluns 1741 osv. klunts c. 1780—1830 (: kluntsformigt))
Etymologi
[jfr sv. dial. kluns, dan. o. nor. kluns, nt. klun(t)sfoot, klumpfot, klun(t)sen, gå klumpigt o. tungt, ävensom sv. dial. (Finl.) klunt, klimp, klump, d. klunt, klump, nt. klunt, klump, klunte, tjock kvinna. — Jfr KLUNSA, sbst. o.v., KLUNSIG, ävensom CLOWN]
1) (i sht i vissa trakter, vard.) klump, klimp (i sht av ämne med mjuk o. seg l. slemmig konsistens); äv. om den förtjockade delen (klumpen) på en påk o. d. En klundz (av koppar) som war quar i rennan när klockan götts. InventKopparbg 26/6 1608. Vid tröskningen märkes .., at slagan icke har någon kluns på ändan af bulten, utan är, mäst jämntjock. Brauner Åker 49 (1752). Lycktorne ställas på en klunts rått ler. Palmstedt Resedagb. 113 (c. 1780). En hvar hade då (dvs. på julen) sitt särskilda smörstycke, en väldig kluns på sina fem skålpund. Lindström Härjed. 85 (1894). Östergren (1930). — jfr DEG-, FETT-, LER-, MJÖL-, SPOTT-KLUNS m. fl.
2) (i sht i vissa trakter, vard.) i överförd anv., om ngt klumpigt l. oformligt. En kluns till hjerna. Nyblom Twain 1: 63 (1873). — särsk.
a) om huvud; i ssgn DÖPELSE-KLUNS.
b) klumpliknande sammangyttring; numera i sht om hopgyttrad härva av garn o. d., fnurra, knut; i sht förr äv. dels: knippe, klase, dels: nystan. Bellman SkrNS 2: 264 (1793). Nordforss (1805). En hop band, som i en kluns (brudtuppa kallad) sitta fastnaglade i nacken på (brudgummen). Crælius Nås 32 (1837). Fatab. 1928, s. 190.
c) i utvidgad anv., ss. benämning på märke l. för ändamålet draget streck o. d. på föremål hörande till visst spel, vid vilket det gäller att utpeka detta märke o. dyl. o. som i sht användes för bestämmande av vilken som skall erhålla l. företaga ngt visst; särsk. i uttr. ta på klunsen, klunsens strykning, ss. benämning på ifrågavarande spel l. lottdragningsmetod. Löwstädt BrLustig 17 (1826). NordKult. 24: 101 (1933).
d) ss. nedsättande benämning på tjock o. ovig person, klump; äv.: tölp, ”grobian”. Beskow VittFörs. 2: 56 (1819; i fabel, om personifierad pumpa). Östergren (1930; angivet ss. vard.).
3) (i Finl.) felaktigt (löjligt l. dumt) yttrande, misstag, fel, bock, fåt, ”gubbe”, ”tabbe”. ZTopelius (1844) hos Vasenius Top. 3: 238. Cannelin (1921).
Ssgr: A: (1) KLUNS-BORR. (förr) bärgv. vid de skånska stenkolsgruvorna använd handstötborr försedd med en å borren påträdd, fastskruvad tyngd av järn, som (ersättande släggan) gav kraft åt borren, då den, sedan den lyfts för hand, likaledes för hand nedstöttes i borrhålet. SvGeolU Ca 6: 365 (1915). —
(1) -FORMIG. (tillf.) ”klunsig”, klumpig. Florman Anat. 2: 46 (1830). —
(1) -FOTAD, p. adj. (†) klumpfotad. Schultze Ordb. 1304 (c. 1755). —
(2 b) -GARN. (klunse- 1928) (i vissa trakter) garn spunnet så, att det med jämna mellanrum är försett med öglor. Fatab. 1928, s. 190 (fr. Bohusl.). —
(1) -TALS, adv. (†) i klumpar, klumpvis. VetAH 1779, s. 206. —
-TYG. (klunse- 1928) [elliptisk bildning] (i vissa trakter) tyg vävt med ”klunsgarn” ss. väft. Fatab. 1928, s. 190 (fr. Bohusl.).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KLUNSE-GARN, -TYG, se A.
Spoiler title
Spoiler content