KLUNSIG klun3sig2, adj. -are. adv. -T.
1) (vard.) = KLUMPIG 1. Dalin Vitt. 6: 441 (c. 1760). Klunsig pojke, flicka, hundvalp. Weste (1807). Sjöberg SthmHeml. 251 (1844). Tvenne klunsiga kanoner från Gustaf den I:s tid. Topelius Fält. 1: 186 (1853). SvD(A) 1934, nr 163, s. 22 (om knubbsäl). — särsk. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; om person, dels: oskicklig, ”valhändt”, dels: tölpaktig, plump, ohyfsad; om sak: oformlig, otymplig, ohanterlig; jfr KLUMPIG 1 b. Dalin (1852). En klunsig dräkt. Nordlund Bit. 121 (1894). (Bonddrängens roll) skulle vinna på att ej framställas så dum och klunsig. SD(L) 1904, nr 157, s. 5. Klunsiga termer. Annerstedt UUH II. 1: 295 (1908). Boberg Ind. 115 (1928).
3) [anv. sannol. beroende på förväxling med KLUMSIG 2] (i vissa trakter, vard.) i uttr. klunsig i klotet, virrig. Så blevo människorna klunsiga i klotet (av solhettan). GHT 1933, nr 153, s. 7.
Avledn.: KLUNSIGHET, r. l. f. (vard.) till 1: klumpighet. Weste (1807; med hänvisn. till klumpig, plump). Östergren (1930).
