KLYFTA klyf3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(klifta 1765—1915 (hos finl. förf.). klyf(f)ta c. 1635 osv.)
Etymologi
[sv. dial. klyfta, klöfta, äv.: klifta (Finl.); till KLYFTA, v. 3]
(i sht i fråga om ä. förh., bygdemålsfärgat) urspr.: redskap bestående av en stång med järnskodd rörlig tunga i ena ändan, varmed linet (l. i sällsynta fall hampan) skavdes, sedan stänglarna bräckts, ”stångklyfta”; mindre, med järnskodd tunga l. ”käft” utrustad bråka vari linet (l. hampan) skaves efter bråkningen, men före häcklingen, ”skavbråka”. Schroderus Dict. 6(c. 1635). Klyftandet, hvilket sker med dragandet genom et instrument, som kallas Klyfta, giort af 4 alnars lång stör, hvarest storänden är försedder och skodder med et tunt järn, fästad vid kanten af en lång öpning in uti stören, som svarar emot lösa tungan, hvilken går in uti samma öpning. Broman Glys. 3: 129(c. 1730). AllmogHemsl. 86(1915). Bengts Vargt. 61(1915). NordFolkm. 184(1928). — jfr LIN-, SKAV-, STÅNG-KLYFTA.
SAOB
