1) (knappast br.) klyva (itu). (Räven till vargen:) Vi skole hielpas åt, at osten hädanlyfta, / Och sedan honom jemnt i tvenne delar klyfta. Kolmodin QvSp. 1: 310(1732).
2) i sht geol. refl. l. i pass. med intr. bet., om bärgart: förklyfta sig förklyftas; äv.: dela sig i block. En kägla af hornblendeskiffer, som nere i stranden var klyftad i oerhörda block. Strindberg Hafsb. 86(1890). Frosten har sprängt sönder de klyftade skifferhällarna (vid Abiskojokk). Sandström NatArb. 2: 244(1910). Berg, / där marmorn klyftar sig. Österling Fackl. 65(1918). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, förklyftning; äv. konkret. VetAH 1760, s. 24. Nya klyftningar med vatten påträffades. PT 1905, nr 54 A, s. 3.
3) (i sht i fråga om ä. förh., bygdemålsfärgat) urspr.: skava (lin l. i sällsynta fall hampa) i (urspr.) ”stångklyfta” l. (senare) en mindre med järnskodd tunga l. ”käft” försedd bråka för att borttaga de träaktiga partiklarna (”skävorna”) i linet (l. hampan); jfr KLYFTA, sbst.2. September .. Röta Lijn och Hampa. Item: Bråka, Kloffta och Häckla. Brahe Oec. 97(1581; uppl. 1920). Näst Skäckandet följer Klyftandet, och på klyftandet Häcklandet. Broman Glys. 3: 70(c. 1730). 4GbgVSH V—VI. 4: 59(1903). Bengts Vargt. 64(1915).
Särsk. förb.: KLYFTA UPP10 4. (tillf.) till 1: gm klyvning dela upp, klyva upp. Kaudern Mad. 117(1913).
SAOB
