SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLYFTA klyf3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or;
äv. KLYFT klyf4t, r. l. m., stundom n. (Rosenfeld Vitt. 200 (c. 1690: klyfft, pl.), OoB 1893, s. 199 (: fjällklyft, pl.)); best. -en, ss. n. -et (äv. att hänföra till sg. klyfte); pl. -er 32, äv. 40 (Dom. 6: 2 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar Hjortberg Boskapsafv. 307 (1776: Hvitlöks klöftar), BoupptVäxjö 1879), ss. n. äv. = (se ovan);
äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i bet. 8 a) KLYFTE klyf3te2, n.; best. -et (jfr ovan); pl. -en (Utterman Ertmann B 4 a (1672), VästmFmÅ 14: 26 (1924)).
Ordformer
(kluf(f)t 1674c. 1750. klyf(f)t 1541 (: klyffter, pl.) osv. klöf(f)t 1638 (: klöffter, pl.)1776 (: Hvitlöks klöftar). klifta 1737 (: Stenkliftor, pl.). klift 1629 (: klift tången)1753. klipta c. 1585 (: bärgzklipto, obl. form sg.). klufta c. 1750. klyf(f)ta 1541 (: steenklyfftor, pl.), c. 1635 osv.)
Etymologi
[y. fsv. klyft, klyka? (PMånsson 320), sv. dial. klyft, klöft, kloft, m. (ngn gg f.), skåra, frånkluvet stycke trä, benägenhet att klyva sig m. m., klyft, n., spinnrocksrulle (Finl.), klyfte, n., frånkluvet stycke trä (Västm.); liksom ä. d. kløft, klyft, d. kløft, r., äv. (numera bl. dial.) n., äv. kluft, r., nor. kluft, klyft, f., av mnt. kluft, f.; jfr t. kluft, eng. cleft, clift; till stammen i KLYVA, v.2 Formen klyfta torde vara bildad till pl. klyfter. — Jfr KLOFT]
1) (vanl. klyft) (numera föga br.) (gm klyvning åstadkommen) smal, spetsvinklig fördjupning l. inskärning (i ngt); jfr KLYVA, v.2 1. Tå han rykte vt yxan (ur det kluvna trädet), wiste han inthet at sättia wiggen (dvs. kilen) j klyfften igen. Balck Es. 82 (1603). (Lappkojorna i Dalarna) voro runda, bygde af 12 à 16 språtar, af hvilka de understa hade vid spetsen klyfter, hvarmed de stödde sig emot hvarandra. Linné Ungd. 2: 342 (1734). En .. trästång i vars övre ända finnes en klyft för ett tjärvedsbloss. Lindroth BohHärNamn 81 (1918).
2) (klyft) (†) om håla uthuggen i ett bärg; jfr 3 a. Tå the Midianiters hand wardt förstarck offuer Jsrael, giorde Jsraels barn sigh klyffter j berghen och kulor och fäste. Dom. 6: 2 (Bib. 1541; Luther: klüfften; Bib. 1917: hålor).
3) gm naturprocess uppkommen spricka l. rämna.
a) (numera vanl. klyfta) större rämna l. spricka (med branta väggar) i bärg l. jordlager, bärgsskreva. 1Sam. 13: 6 (Bib. 1541). Bärgsklipporne .. hade stora klyfter och skuror. Hasselquist Resa 2 (1749). I klyfterna på norra sidan (av Sonfjället) låg ännu d. 21 Julii litet osmält snö. Hisinger Ant. 2: 11 (1820). Kanhända om nya illdåd / han (dvs. vinden) hviskar i klyft och mo. Fröding Guit. 100 (1891). Ymer 1916, s. 332. Böök Lejon 130 (1935). — jfr BÄRG-, DAL-, STEN-, TVÄRKLYFT l. -KLYFTA. — särsk. (i vitter stil) i bildl. anv. (jfr 4). Ängslans diupa klyfter. Nordenflycht QT 1745, s. 124. Grafvens mörka klyfta. Wallin Vitt. 1: 270 (1826). I själens klyftor. Heidenstam NDikt. 51 (1915).
b) (vanl. klyft) (†) geol. o. bärgv. mindre spricka l. rämna i ett bärg, vare sig tom (l. förande bl. vatten) l. fylld med viss annan bärgart; äv. o. vanl. om smal ådra l. gång (drum) som bildats gm utfyllnad av dylik spricka. Hiärne Berghl. 436 (1687). Der (dvs. i gruvor där vattnet icke är stillastående utan uppfordras med vattenkonst) finner man altid kålen fuktiga, ock vatnet genom klyftorna silande. VetAH 1740, s. 383. Smala klyfter af hvitgul halfklar kalkspat afskära gången utan synnerlig rubbning. Bergman Jordkl. 1: 256 (1773). SvUppslB (1933). — jfr AVSKÄRNINGS-, AVSÖNDRINGS-KLYFT, DAG-KLYFT l. -KLYFTA, MODER-, TVÄR-KLYFT m. fl. — särsk. i vissa uttr.: avskärande, kastande klyfter, som gå tvärs över strykningen o. ha medfört förflyttning av den avskurna delen; jfr AVSKÄRA 3 c α; konjugerande klyfter, som mynna ut i en gång o. förena sig med denna; terminerande klyfter, som avskära en gång så att denna synes upphöra; ädla, oädla klyfter, som gm sitt tillstötande förädla resp. försämra malmen i en fyndighet. Rinman (1788). Weste (1807).
4) (numera alltid klyfta) [eg. bildl. anv. av 3 a] om ngt som utgör ett svårt hinder för förbindelse, enighet, överensstämmelse l. sammanhållning mellan tvenne personer, (samhälls)-grupper, företeelser, åskådningar o. d., övergående i bet.: ”svalg”, avstånd, skillnad o. d. Geijer I. 6: 178 (1839). (Hellenerna) ville icke veta af någon klyfta mellan ande och natur. Rydberg Ath. 116 (1859). Det .. är lyckligast för ett folk ju mindre klyftan är mellan dess litteraturspråk och dess bildade talspråk. EHTegnér i 3SAH 6: 461 (1891). Klyftan mellan öfver- och underklass. Ahnfelt Et. II. 2: 80 (1906). SvTeolKv. 1932, s. 289.
5) (klyft l. klyfta) i oeg. anv., om spricka l. springa o. d. i kroppsdel, organ, växt(del) o. d.
a) om långsgående spricka i hästhov. Möller 1: 1244 (1782). Florman Abildgaard 88 (1792). Bergman Hofbesl. 151 (1905). — jfr HORN-KLYFT l. -KLYFTA.
b) (i fackspr., numera föga br.) om naturlig ränna l. springa å ngt organ av människo- l. djurkroppen l. på växtdel. Klyften på en hiortfot. Möller 1: 336 (1745). VetAH 1776, s. 278 (om fåran på ett sädeskorn). Pyramiderna af tinningbenen fylla .. hela klyftan emellan kilbensvingarna. Retzius EtnolSkr. 155 (1849). Den .. djupa klyften bakom tårna (på björnens bakfot). BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 20 (1897). — jfr ÖGON-KLYFTA — särsk. [jfr KLINKA, sbst.4] (†) om ändtarmsmynningen; äv. om partiet kring denna. Ryttaren måste först sätta sig på sielfva klyften, så at han med sit skref kommer midt i sadel-sätet, och medelst måtteligt stöd på klintarne, liksom hålla hela kroppens tyngd hängande på sielfva klyften. Ungern-Sternberg Bourgelat 8 (1752). KrigVAH 1828, s. 10. jfr ARS-KLYFTA.
c) (†) om klyka (på träd). Trän bekomma och Kräfften, som sätter sig gemenlig emellan Grenen neder i Klyfften. Rålamb 14: 42 (1690). CFDahlgren 5: 159 (1833). — jfr GREN-KLYFT l. -KLYFTA.
6) (klyft) (†) egenskapen att ngt lätt klyver sig i visst plan. En hård, tät och Eldfast sandsten utan klyfft. Bromell Berg. 24 (1730).
7) (klyft) (i fackspr.) klyvningsplan; klyvyta. (Man) klyfver .. (ekollonen) längs efter från trubbiga ändan, helst efter dess naturliga klyft. Ström Skogsh. 204 (1830). Veden, som bör vara afsågad i båda ändar och minst 10 ctmr öfver klyft, skall vara af torr .. skog. TLev. 1892, nr 17, s. 1. Därs. 1905, nr 15, s. 1.
8) (klyft l. klyfta) (numera föga br. utom i b, c) stycke av ngt som har kluvits l. som har kluvit l. delat sig. (Han) skiuter Enars Båga mit i twenne klyfftor. Sylvius EOlai 76 (1678). Kajakerna äro förfärdigade af sälskinn, spändt öfver en stomme af trädgrenar och klyfter af hvalbarder. NF 4: 719 (1881). Några klyftor rökt ål. Essén HustrFörfl. 71 (1913). — särsk.
a) (numera bl. klyfte) (numera bl. ngn gg i starkt bygdemålsfärgat spr.) frånkluvet stycke trä, vedträ; stycke kluvet virke. Veden (till bakugnen) måste äntel. vara torr; .. större klyfter bätre än små. Broman Glys. 3: 113 (c. 1730). Först hugges kubben mitt itu med en huggyxa och sen till mindre klyften. VästmFmÅ 14: 26 (1924).
b) (numera bl. klyfta) (fullt br.) om var särskild av de delar vari frukter, rötter, grönsaker o. d. samt ägg klyvas vid beredning o. matlagning. Ränsa Blomkåhlen wäl: skiär honom i klyfter och förwällan. Valleria Hush. 35 (c. 1710). (Äpplen) Sönderskäres i klyftor och tårkas ymsom i bakugn och ymsom i ett ljumt rum. Rothof 719 (1762). SvD(B) 1917, nr 183, s. 7. — jfr BLOMKÅLS-, TOMAT-, ÄGG-, ÄPPEL-KLYFTA.
c) (numera bl. klyfta) (fullt br.) om var särskild av de delar vari en sammansatt lök klyver sig l. en apelsin o. annan liknande frukt är delad; äv. (bygdemålsfärgat) om sammansatt lök i sin helhet. Utterman Ertmann B 3 a (1672). Lind (1738). En half klyfta hvitlök. Warg 60 (1755). Lind o. Liljewall Köksv. 109 (1908; i fråga om schalottenlök). Varje apelsin har i medeltal 10 klyftor. SvD(B) 1920, nr 44 B, s. 5. — jfr APELSIN-, LÖK-, VITLÖKS-KLYFTA.
d) (numera föga br., i sht i vitter stil) (löst) stenblock; klippa. Barbarerne wältade uthföre stora klyfftor och stenar på .. (macedonierna) som ginge nedan före (bärget). Sylvius Curtius 609 (1682). En däld .., uti hvilken .. ansenliga klyftor nedstörtat ifrån det öfverhängande berget. Forsström Dagb. 107 (1800). Här sjunker dal vid dal, der klyft på klyfta lastad / står opp, i hedendag af jättehänder kastad. Tegnér (WB) 2: 74 (1812). Samzelius Fänr. 65 (1899). — jfr BÄRG-KLYFTA.
9) (klyft) geol. o. bärgv. om den fasta bärggrunden (fasta bärget), i motsats till i jorden löst liggande block l. starkt söndersprängt o. vittrat s. k. rösbärg, numera nästan bl. i förb. fast klyft. G1R 15: 447 (1543). I mening at upköra Fallet, på det de sedan måtte komma på klyften, där de förmoda at anträffa Malm. HC- 11H 12: 89 (1697). Sedan hafwa de kommit på fast klyft igen (efter att ha arbetat sig genom kopparmullen). Hiärne 2Anl. 356 (1706). Vid Hör .. förekommer .. (sandstenen) dels i lösa Block .., dels också i fast klyft. VetAH 1819, s. 145. Den fasta klyften för dessa block (utanför Norrtäljeviken) torde ligga på hafsbottnen norr om Rådmansölandet och i Ålandshaf. Uppl. 1: 24 (1902). Starck Kemi 138 (1931). — jfr MODER-KLYFT.
10) (klyft) (†) ss. namn på redskap.
a) [jfr motsv. anv. av d. kluft o. i mnt. o. t.; med syftning på att tången är ”kluven” i tvenne skänklar] tång; äv.: pincett. BtÅboH I. 13: 302 (1638). Wallerius ChemPhys. 1: 37 (1759). I högra handen håller han en klyft (tång) för att med den taga upp en metallbit, som håller på att smälta i degeln. PT 1892, nr 32, s. 2 (i fråga om Scheeles staty i Sthm).
b) [trol. med syftning på att skivorna utgöra liksom skänklar av ”tången”] var särskild av de järnskivor som fasthålla ändan av ett sågblad i ställningen. VetAH 1741, s. 269.
Ssgr: A: KLYFT-ARTAD, p. adj. särsk. till 3 a. Dalarna blifva korta och klyftartade. PT 1904, nr 208, s. 3.
(3 a) -DAL. (i sht i fackspr.) klyftartad dal. En djup klyftdal. Antarctic 1: 79 (1904). SvGeogrÅb. 1927, s. 161.
(3 a) -LEJON. (†) grottlejon. Dalman ÅrsbVetA 1824, s. 433.
-ORT. geol. ställe där ett flyttblock förmodas ha urspr. lösgjort sig från fasta bärget, moderklyft. SD(L) 1894, nr 60, s. 7. NoK 43: 57 (1925).
(9) -RUM. (klyft- 17241759. klyfte- 17371738) (i bärgsmansspr. vid Falu gruva, †) om arbetsrum som anlagts i fast bärg. GrufvebesiktnProtStKopparb. 1724. (Tillvärkningen vid Stora Kopparbärget hade) aftagit af orsak, att de lönande klyftrummen varit få. 2RA 3: 691 (1734). InventStKopparb. 1759, § 8.
(jfr 10 a) -TÅNG. (i fackspr., †) ”klyft” (i bet. 10 a), tång. (Mäster guldsmed slog lärpojken) medh klyfft tangen twärs öfuer ryggen. BtÅboH I. 4: 62 (1629). Rinman 1: 835 (1788).
-YTA, se KLYFTA, v. ssgr.
B (†): KLYFTE-RUM, se A.
Spoiler title
Spoiler content