KLÄMTA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[antingen till KLÄMTA, v.1, o. syftande på ljudet av portklapp, dörrklinka o. dyl. l. (en utvidgad form) till KLÄMMA, v. (jfr sv. dial. (Dalarna) klämta, klämma, vilken form dock kan vara en sidoform till krämta, krama, o. sålunda besläktad med KRAMA)]
(†) trycka (på lås l. dörrvred o. d.) för att öppna dörr o. d. Någon klämtar och vrider på låset, men utan att komma in. MoB 4: 93 (1795). Stäng dörren! Klämta inte på klinkan! Knorring Ståndsp. 1: 172 (1838). — särsk. [jfr med avs. på betydelseutvecklingen mnt. klinken slān, gå från hus till hus, driva omkring (eg.: trycka på dörrklinkan), t. klinkenschlagen, t. dial. klickeschlān, tiggande l. sladdrande gå från den ena till den andra m. m.] i oeg. anv.: gå från den ena dörren till den andra, ”löpa omkring”; särsk. i uttr. gå och klämta (hos ngn l. i l. vid ngns hus o. d.), träget göra sin uppvaktning, fjäskande ”springa” (hos ngn). CPiper (1711) i HH XXI. 1: 158. (Hur försiktig får icke den unga vackra frun vara) När med bedrägligt tahl och med en fager snuth / Så mång ung Snushan går och klämtar wid des knuth. ÖB 31 (1712). Med fordring, lag och rätt man länge vågad skämta / Och Skuldnär'n länge fick i hus och trappor klämta. Düben Boileau Sat. 30 (1722). VDAkt. 1815, nr 233 (1812). jfr: Gå och klämta = gå från ena källaren till den andra. Tholander Ordl. (c. 1875).
