SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNAK kna4k, interj. o. sbst.2, n.; ss. sbst. best. -et.
Etymologi
[i ljudhärmande syfte bildat till KNAKA; jfr KNAK, sbst.1]
1) interj. för härmande av knakande ljud. Beckman Amer. 1: 47 (1883). Knak! Den lappade högeråran brast. Siwertz Ämbetsm. 149 (1912).
2) sbst.; i uttr. säga knak, avgiva ett ljud som låter (ungefär) som knak (l. lämpligen kan återgivas på detta sätt). Det rungade och vren och sa knak genom skogen. Fröding NDikt. 31 (1894).
Spoiler title
Spoiler content