publicerad: 1936
KNALLA knal3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. knalla, gnaga, knapra, göra ngt i sakta mak, gå sakta, driva omkring; jfr nor. knaldra, gnaga på ngt hårdt, gå sakta, d. dial. knaldre, småpyssla; möjl. samhörigt med KNASSLA]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) arbeta litet i sänder l. i sakta mak (allteftersom krafterna räcka till); småpyssla; särsk. i uttr. gå och knalla. Björkman (1889).
2) (vard.) gå l. vandra långsamt o. makligt; äv. (i b regelbundet): i sakta mak l. på ett mödosamt l. motvilligt l. mer l. mindre snöpligt sätt förfoga sig i väg (l. vidare l. till en plats), ”pallra sig av”.
a) intr. ÖoL (1852; med hänv. till gå långsamt). Så tör det vara bäst en knallar vidare. Bergman Mor i Sutre 64 (1917).
b) refl. Låt jorden gå i fred och knalla er till Mån! Sehlstedt 2: 111 (1854, 1862). Det är hög tid att knalla sig i säng. Scholander 3: 116 (1864). Flygare Ozaki JapSag. 1: 21 (1904).
3) [jfr sv. dial. knalla å arbeta, knalla å äta o. d.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i av konj. och förmedlad förb. med efterställt verb för att beteckna den handling o. det förlopp som det senare verbet uttrycker ss. försiggående långsamt (men säkert) l. undan för undan l. då o. då; äv. opers. I fjorton dagar knallade det och vexte i (driv-)bänken, men vid midsommar tog det af. Strindberg Skärk. 189 (1888). — särsk.
a) (vard., med en viss skämts. anstrykning) i uttr. knalla och gå.
α) om tid: undan för undan förrinna l. förflyta (i långsamt tempo). (Sv.) tiden knallar och går (t.) die Zeit vergeht doch. Auerbach (1909).
β) opers., i uttr. det knallar och går, man reder skapligt undan för undan upp sina svårigheter, det går någorlunda bra; ofta ss. svar på en fråga om hälsotillståndet: man är tämligen frisk, det står tämligen bra till. Schulthess (1885). Inte lefver dom inte ... Men det knallar å går förstås. Janson Ön 128 (1908). jfr: Dä knallar å går, sa' vestgöten. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [jfr sv. dial. (Finl.) knalla och stjäla] (†) i uttr. knalla litet och stjäla, småstjäla l. snatta (då o. då). Inspektoren .. knallar litet och stjäl kanske. CFDahlgren 4: 66 (1830).
4) opers., i uttr. det knallar, elliptiskt för uttr. det knallar och går (se 3 a β); särsk. i fråga om hälsotillstånd. ”Hur står det till med bror?” ropade dannemannen i förbigående. ”Jo tack. Hur mår bror sjelf?” ”Åhjo. Det knallar.” Lundegård Prins. 208 (1889). DN(A) 1934, nr 258, s. 10.
KNALLA OMKRING10 04. När vi fridfullt knalla omkring på landbacken. Lewenhaupt Reddy 50 (1907). SvD(A) 1932, nr 304, s. 8. —
KNALLA SIG AV 10 0 4, äv. KNALLA AV10 4. SvTyHlex. (1851; refl., med hänv. till begifva sig af). Betala nu och knalla sig af! Engström 1Bok 136 (1905). Eneström Gnosj. 23 (1906; intr.). —
KNALLA SIG HEM10 0 4, äv. KNALLA HEM 10 4. Jolin MSmith 107 (1847; refl.). Han .. tog två (duvor) .., hvarmed han förnöjd knallade hem. SöndN 1862, nr 9, s. 3. Lieberath PojkHornb. 104 (1929; refl.). —
KNALLA SIG I VÄG10 1 0 4, äv. KNALLA I VÄG10 0 4. SöndN 1862, nr 32, s. 1 (refl.). Han knallade i väg till stadsparken. SvD(A) 1933, nr 239, s. 6. —
KNALLA SIG UPP10 0 4, äv. OPP4, äv. KNALLA UPP10 4, äv. OPP4. Björkman (1889; refl.). TurÅ 1915, s. 102 (intr.). särsk.: (med besvär) praktisera sig upp (ur sängen). ZTopelius (1840) hos Vasenius Top. 2: 199 (refl.). SvSkämtl. 21: 21 (1913). —
KNALLA SIG ÅSTAD10 1 04, äv. KNALLA ÅSTAD10 04, vard. äv. STA4. Cavallin (1875; refl.). Hör ni pojkar, jag tror det är bäst att vi knalla sta' och hämta en läkare! Engström Kryss 45 (1912). —
Spoiler title
Spoiler content