SAOL SO SAOB Alla tre läs på saob.se SAOB Svenska Akademiens ordbok publicerad: 1936 KNALLARE knal3are2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =. Etymologi [sv. dial. knallare; ombildning av KNALLE, sbst.1 2 (i anslutning till KNALLA, v.2)] (vard., mindre br.) = KNALLE, sbst.1 2. En af våra Vestgöthehandlare, vanligen benämnde Knallare. VexjöLT 1841, nr 30, s. 2. Sundblad GBruk 241 (1881). — jfr FATE-KNALLARE. SAOB Alfabetisk lista knall interj. knalla verb1 knalla verb2 knallande knallande knallare subst. knalle subst.1 knalle subst.2 knallning knalt subst. knalta verb Till alla ordböcker Spoiler title Spoiler content
