publicerad: 1936
KNAPRA kna3pra2, v., äv. (numera nästan bl. i Finl.) KNAPPRA knap3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(knappra 1712—1931. knapra 1690 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. knapra, prassla, knaka, knapra åt sig, roffa åt sig, snatta, knappra, knapra (vid tuggning), arbeta så smått, ”småknåpa” m. m., ä. d. knabre, skallra (om tänder), klappra, ävensom t. knappern (knabbern), knapra, sannol. motsv. sv. dial. knapa (Finl.), knapra, nor. dial. knapa, raskt o. hörbart gnaga, arbeta så smått, nt. knappen, bita i ngt hårdt så att det höres; r- avledn. till KNAPPA, v.2]
1) med sakligt subj.: giva ifrån sig ett knastrande l. knattrande ljud; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer, då ngt torrt l. skört brytes l. krossas l. då ngt hårdt föremål skrapar emot ngt o. d.; äv. opers.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk bet.; numera nästan bl. om föda som knastrar vid tuggning; äv. bildl. Tyckes dhem, at skiäror och liar knapra i stenarna. PRudebeck (c. 1690) hos Dybeck Runa 1842—43, 4: 83. Knappkuchen .. En sort mört bröd som knaprar då det ätes eller brytes. Deleen 455 (1836). Sturzen-Becker SvSkönl. 68 (1845; bildl.). En .. väl gräddad pastej som knaprar mellan tänderna och smälter i munnen. Åkerman Rolland Col. 187 (1919). Martinson Nomad 53 (1931).
2) om person l. djur: bita l. gnaga på ngt hårdt l. mört så att ett knastrande ljud uppkommer; knastrande förtära; i sht förr äv. allmännare (utan omedelbar tanke på det knastrande ljudet): så smått tugga på l. äta av ngt; vanl. med av prep. på inledd bestämning angivande det varpå man knaprar; ngn gg äv. med obj. betecknande antingen föremålet för knaprandet l. det gm knaprandet uppkomna resultatet; äv. bildl. Knapra på en brödbit, skorpa, sockerbit. (Fåren) böra alltijd något hafwa att knapra. Rålamb 13: 84 (1690). Lindestolpe Matk. 62 (1714). Ingri! gå ner i källaren och tag opp ett fat byckling; herrarna knappra så gerna byckling under ett stop öl. CIHallman 94 (1777). När trollkäringen hörde buller, ropade hon: ”Hvem är det, som knaprar på mitt tak?” SvFolks. 16 (1844). (Ekorren) fann en full nöt .. och började knapra ett hål. Benedictsson Ber. 110 (1887). Medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker. Zilliacus Mariq. 9 (1890). En knapprande råtta. Rein Psyk. II. 1: 231 (1891). SvD(A) 1931, nr 196, s. 7. — jfr AVKNAPRA.
3) (i konstnärsspråk, vard., föga br.) i fråga om bildhuggeri: med ett skrapande ljud mejsla (i l. på sten o. d.). I hvita marmorn knapras och knackas hela dagen. Lundgren MålAnt. 1: 65 (1873). Kort och axelbred stod han i sin arbetsblus och ”knapprade” på reliefen till en grafvård. Ahrenberg Männ. 6: 254 (1914).
4) (i Finl.) övergående i bet.: klappra, smattra; om tänder: skallra; äv. opers. Hans .. knapprande tänder. Hertzberg Reijonen 143 (1885). På natten började det regna. .. Det knapprade på taket hela natten ut. Tavaststjerna Aho Folkl. 215 (1886); jfr 1.
Särsk. förb. (till 2; vard.): KNAPRA AV10 4. (knaprande) bita av (ngt). Boije Landth. 69 (1756). Auerbach (1909). —
KNAPRA I SIG10 4 0. (knaprande o. d.) sätta i sig (ngt). Læstadius 1Journ. 280 (1831). Egypterna .. knaprade i sig fårnjurarne, såsom barn äta russin och mandel. Retzius Nil. 186 (1891). SvD(A) 1933, nr 8, s. 8.
Ssg (till 1): KNAPER-TORR. (vard., mindre br.) torr så att det knastrar; äv. bildl. Törneros Bref 2: 4 (c. 1823; bildl.). Den knapertorra hvitgrå lerjorden. Därs. 1: 331 (1831). Möllersvärd UpplJaktst. 20 (1917).
Avledn.: KNAPRIG, adj. till 1; om maträtt l. bakvärk: som knaprar, då man biter däri; (torr o.) spröd, frasig; ”knastrig”. Tholander Ordl. (c. 1875). Refbensspjell .. bör stekas hårdt, så att det nästan är knaprigt. Langlet Husm. 281 (1883). Knapriga franskbröd. SvD(A) 1933, nr 262, s. 11.
Spoiler title
Spoiler content