SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNARPA knar3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KNARP.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; jfr KARPA, v.1, KNARRA, v.]
(vard., föga br.) om fågel (i sht and o. kornknarr): frambringa ett knarrande läte, knarra. Strindberg SvÖ 2: 45 (1883). Änder, som hållit sig gömda i vassen, flyga knarpande upp och skrämma gäddorna. Därs. 244. Kornknarren började knarpa i åkern. Bergman MVBar. 53 (1926).
Spoiler title
Spoiler content