SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNARR knar4, sbst.1, m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Etymologi
[jfr nor. dial. knarr, ävensom motsv. anv. av d. knark; vbalsbst. till KNARRA, v. 2 a. Jfr GNARR, sbst.1]
(vard., mindre br.) om vresig l. gnällig (äldre) mansperson; bitvarg; ”kinkblåsa”; särsk. i uttr. en gammal knarr, en gammal tvär o. knarrig person, en gammal ”tvärvigg”. Han var en knarr mot sin Hustru. Dalin Arg. 1: 243 (1733, 1754). Lenngren (SVS) 1: 329 (1780). Bokhållaren här på godset, det är en ful gammal knarr. Almqvist AmH 1: 5 (1840). Östergren (1930).
Spoiler title
Spoiler content