KNARR knar4, sbst.2, m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. knarr (huvudsakligen ss. senare led i ssgr), nor. dial. knarr; vbalsbst. till KNARRA, v. 2 b]
1) (numera bl. vard. l. i vitter stil) individ av det till familjen rallar av ordningen tranfåglar hörande släktet Crex Lin. (vars arter bl. a. kännetecknas av ett karakteristiskt knarrande läte); särsk. om arten Crex crex Lin., ängsknarr. Retzius Djurr. 58 (1772). Högt ropar knarren, min sträfva / men eldiga näktergal. Karlfeldt FridLustg. 47 (1901). Sin surrande refräng spelar knarren på sin äng. Blomberg OronM 76 (1918). — jfr GRÄS-, KORN-, ÄNGS-KNARR.
2) [jfr sv. dial. knarr, hackspett] (†) om fågeln Picus viridis Lin., grön hackspett, gröngöling; i ssgn VED-KNARR.
