KNARR knar4, sbst.3, r. l. m.; best. -en, äv. -n.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förmåga l. egenskap hos skodon att knarra; äv. konkret, om själva ljudkällan (förr ofta bestående av en på särskilt sätt beredd o. mellan sulorna inlagd läderbit); särsk. i uttr. köpa för sex styver (tolv skilling) knarr (i skorna), skämts., för att beteckna att ngn önskar få skodon som knarra; ha knarr i skorna, ha skor som knarra. Björkman (1889). Nya långstövlar som hade knarr. Månsson Rättf. 1: 113 (1916). Östergren (1930).
