KNARR knar4, sbst.4, r. l. m.; best. -en, äv. -n.
(bygdemålsfärgat l. i kulturhistorisk skildring) benämning på ett slags ledvärk (i sht i handleden) förorsakad av försträckning, överansträngning o. dyl. o. bl. a. givande sig till känna gm ett svagt knarrande ljud vid ledens rörelse; i sht i sg. best. Broman Glys. 3: 492 (c. 1740). Läsa bort Knarren. Ihre Superstit. 63 (1750). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 383 (1864). När någon fått ”knarren” i en led, så att leden knäpper ock liksom knarrar vid rörelse. Landsm. XI. 4: 26 (1896). FoF 1919, s. 113.
Ssg (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KNARR-GRÄS. benämning på växten Linnæa borealis Lin., linnea (inom folkmedicinen använd vid botande av ”knarr” i lederna). Kröningssvärd FlDal. 60 (1843; fr. Floda). FoFl. 1908, s. 78.
