SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNASA kna3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. knasa, skava, trycka (så att ett knastrande ljud uppstår) m. m., d. knase, giva ifrån sig ett knastrande ljud, bryta sönder ngt (så att det knastrar), nor. dial. knasa, krossa, knastra m. m.; till en germ. rot knas (se KNASE)]
1) krossa; i förb. KNASA SÖNDER.
2) (i vissa trakter, föga br.) giva ifrån sig ett knastrande ljud (ss. då ngt hårdt l. torrt brytes sönder), knastra. (Krusbärskart) som knasar mellan tänderna. Ödman UngdM 1: 20 (1862, 1881). Dens. Hemma 214 (1896).
Särsk. förb. (i vissa trakter, föga br.): (1) KNASA SÖNDER10 40. med ett knastrande ljud krossa (ngt). Scholander 3: 334 (1877).
Spoiler title
Spoiler content