SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNASE kna3se2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. knase, duktig o. stark man, rik o. mäktig man, motsv. nor. dial. knas, duktig l. mäktig man, ävensom (med annan avledn.) d. dial. (Jyll.) knast, hård o. stark man, nt. knast, ”knöligt” l. ”vresigt” föremål, satt karl, grobian o. d.; sannol. med grundbet.: knut, knöl o. d. (jfr med annat avljudsstadium nt. knōst, eng. dial. knoost, knöl o. d.), till en germ. rot knas, urbesläktad med KNAGG, KNAPP, sbst., KNATTE, KNÅDA m. fl. — Jfr KNASA, KNAST]
(i vissa trakter, mindre br.) betydande l. mäktig (mans)person, kaxe, ”bjässe”, ”pamp”; numera i sht om förmögen (o. ngt självmedveten l. ”dryg”) mansperson, ”knös”; särsk. i uttr. en rik knase o. d. Bergius Småsak. 1: 166 (1757). En hop myndiga Knasar. Odel Lagen 10 (1766). (Han) hade blifvit en riktig knase och egde en stor gård utåt slättbygden. Sundblad Tusch 1: 29 (1887). Han är väl den rikaste knasen i socknen? Wranér Solglitt. 38 (1906). Wærn-Bugge Bruksb. 58 (1925). Östergren (1930).
Spoiler title
Spoiler content