KNATTRIG knat3rig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. knattrig, knagglig, ojämn, knutig; antingen till KNATTRA l. sidoform till KNOTTRIG]
(i vissa trakter, föga br.) försedd med ojämnheter l. upphöjningar, ojämn; om väg: knagglig, ”knottrig”; äv. bildl. (Strigeln är) icke .. slät, utan knattrig, hvarigenom nocken bättre spetsas. Carlström Spinnm. 72 (1832). En knattrig väg. Tholander Ordl. (c. 1875). En stil, som stundom blir knattrig av hopat iakttagelsestoff. SD(A) 1930, nr 324, s. 8.
