publicerad: 1936
KNOTTRIG knot3rig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KNÖTTROT, adj.
Ordformer
(knotrig 1742. knottrig (knått-) c. 1730 osv. knottrug 1690—c. 1750. knuttrig 1852 (i bet. 4 a). knöttrig 1732. knöttrot 1667)
Etymologi
1) om för övr. slät yta: full av mindre upphöjningar l. knölar, full av knottror; äv. allmännare: ojämn, skrovlig; jfr KNOTTRA, sbst. 1. Cousats, ifrån hwilken Ort alla Japanska Rottingar eller the Knöttrota Kieppar komma, medh många små Leder. Willman Resa 217 (1667). Min hud helt knöttrig blef. Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732). Om förgyllningen skall blifva rätt varaktig, göres grunden först knottrig. Almroth Karmarsch 510 (1839). Hon är .. knottrig i huden som en plockad gås. Bergman Hancken 100 (1920). De vita blixtlika dagrarna över den knottriga färgen (på tavlan). SvD(A) 1930, nr 316, s. 7. — jfr SMÅ-KNOTTRIG. — särsk.
a) (mindre br.) om vattenyta: krusig. Ett hårdt, knottrigt vatten, hvari osynliga jättenäfvar oupphörligt slungade småsten, bredde sig framför ångaren. Janson Lögn. 250 (1912).
b) (mindre br.) om landskap l. mark: ojämn, full av (små) kullar o. d.; om mark äv.: tuvig. (Tåtel) växer inemot et par alnar hög, tofvar sig vid roten ganska mycket, hvaraf ängen är knotrig efter bergningen. VetAH 1742, s. 31. Dessa slätter, knottriga genom sina små stenbackar, omkring Alsike eller Märsta. Almqvist Skälln. 5 (1838). 2SvKulturb. 12: 21 (1934).
c) om linblånor: knutig, ojämn. Hon spann grovblår, som var så knottriga och fulla av skävor, att (osv.). Lagerlöf Liljecr. 28 (1911).
d) bildl. (jfr 4); stundom liktydigt med: kantig, knotig. Du underliga land (dvs. Sverge), hvars märkvärdiga individualitet — konstig, knottrig, .. — först blir rätt klar för medvetandet, när man kommer riktigt långt bort från dig. Nyblom Bild. 140 (1864). (Där) låg .. på Jonas' redaktionsbord ett brev från Vergelin .. han såg den grova, knottriga stilen. Siwertz JoDr. 259 (1928). — särsk. övergående i bet.: knagglig; svårbegriplig, svår. Topelius Ljungbl. 215 (1860). Han lärde .. kvinnorna att ”slå” sina spetsbottnar på ett mycket enklare, mindre knottrigt och kompliceradt sätt (än förut). SDS 1908, nr 200, s. 2. (R. Brownings) knottriga versspråk. SvD(A) 1933, nr 244, s. 9.
2) (i vissa trakter) om träd l. gren o. d.: knotig. Alens flammiga och knåttriga rötter. Fischerström Mäl. 256 (1785). Knottriga enbuskar. Johansson RödaHuv. 1: 86 (1917).
3) (föga br.) om hår: krusig; jfr KNOTTRA, sbst. 2. Agrell Maroco 1: 155 (1790, 1796). Meurman (1846). — särsk. oeg., om moln: som erinrar om krusigt hår. Hofcal. 1739, s. 46. Budk(Brage) 1923, s. 114.
4) [eg. bildl. anv. av 1; jfr 1 d] i fråga om persons lynne l. sinnesbeskaffenhet.
a) (i vissa trakter, vard.) om person: kinkig, knarrig, vresig; stundom: förgrymmad, ond. Dalin (1852). Frun ska inte vara knottrig på mej längre. Janson Gast. 80 (1902). Far var ju lite ”knottrig” ibland och gick där och brummade. Wranér Sipp. 11 (1903). DN(A) 1933, nr 161, s. 6.
Avledn.: KNOTTRIGHET, r. l. f. särsk.
Spoiler title
Spoiler content