KNITTEL knit4el, r. (l. m.); best. -n.
Etymologi
[urspr. elliptiskt för KNITTEL-VERS, liksom d. knyttel(knittel-) vers efter t. knüttelvers, knittelvers, övers. av lat. versus rhopalicus, till gr. ῥόπαλον, knölpåk, klubba; första leden i det t. ordet är knüttel, knölpåk, påk, stav (se KNYTTEL). Anledningen till benämningen är oklar; möjligen syftar den urspr. på refrängen i folkliga kväden o. dyl. o. kan i så fall jämföras med STÄV. Jfr W. Feldmann i ZeitschrDWortf. 4: 277 ff. (1903)]
i sht i medeltidens o. reformationstidens poetiska litteratur (i sht i den episka diktningen) ofta användt versslag utmärkt gm parvis rimmade versrader med (vanligen) fyra takter av växlande längd. Äfven knitteln kan mer eller mindre melodiöst behandlas. Ljunggren i 2SAH 50: 225 (1874). Versen är (i 1500-talets psalmer) utan stadga; än bibehåller man den gamla, oregelbundna knitteln, än gör man ett försök att bygga versen på syllabisk grund. Schück SvLitH 1: 340 (1888). Ett folkskådespel och en klassisk tragedi skildes .. en lång tid framåt företrädesvis därpå, att den förra var på rimmad knittel, under det att den senare var på blankvers. Dens. Shaksp. 1: 85 (1916). SörmlB 277 (1918).
Ssgr: KNITTEL-DIKT. —
