[jfr d. knitre; snarast lån av t. knittern; möjl. dock sekundär avljudsbildning till KNATTRA(jfr DIRRA : DARRA, KNIRKA : KNARKA, KNIRRA : KNARRA m. fl.) l. självständig ljudhärmande bildning]
(i sht vard.) knastra l. knattra l. spraka (med ett fint ljud), knäppa (sprödt); äv. opers.; ofta i förb. knittra och knattra l. knittra och knastra o. d.; i p. pr. äv. i adjektivisk anv., i sht i överförd anv., om ljud. Tholander Ordl.(c. 1875). Hur det knastrar, hur det knittrar (av elden). Hansson Nott. 46(1885). Morgonbrasan flammar och knittrar. Söderberg Mörkn. 70(1907). Vågornas knittrande ljud mot stranden. Lindholm Finnb. 45(1908). Under det låga, välvda takets nakna och knittrande gaslåga. Siwertz Dun 252(1922). Fogelqvist ResRot 110(1926).
