SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNOLLRA knol3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Björkman (1889)).
Ordformer
(knollra 1871 osv. knolra 18501885)
Etymologi
[sv. dial. knollra, krusa; gm konsonantomkastning uppkommet av KNORLA, v.2; jfr BHesselman i SoS 1904, s. 101 f.]
1) med avs. på hår: göra krusig, krusa; numera bl. (vard.) refl.: bliva (stundom: vara) krusig l. lockig; förr äv. i p. pf. ss. adj.: krusig, lockig. Rydqvist SSL 1: 195 (1850). (Skrivarens) rödgula hår .. låg upplagdt i små halft knollrade testar kring (ansiktet). Backman Dickens Pickw. 1: 306 (1871). Håret knollrar sig lätt och något i likhet med biskop Tegnérs. Bergman Hancken 18 (1920).
2) om snöre, tåg o. d.: av sig själv bilda knut l. knutar, trassla sig; i förb. knollra (i)hop sig (se särsk. förb.).
Särsk. förb.: KNOLLRA IHOP SIG10 04 0, äv. HOP SIG4 0. (föga br.) till 2: om snöre, tåg o. d.: trassla ihop sig. SDS 1897, nr 325, s. 2.
Ssg, se KNOLLRA, sbst. ssg.
Spoiler title
Spoiler content