SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNORV, n.
Ordformer
(knårv)
Etymologi
[jfr nor. dial. knurv, liten, knölig figur; sannol. av germ. knu-, trycka; jfr KNORT, sbst.1 — Jfr KNORVA]
(†) om ngt tätt sammanvuxet l. sammangyttrat. Schultze Ordb. 2344 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content