1) refl., äv. dep.; om (föremål med) jämn yta: bliva betäckt med små upphöjningar, bliva knottrig; äv.: bliva krusig; särsk. om hud hos människa: bliva knottrig på grund av stark avkylning l. skräck. Tholander Ordl.(c. 1875). Huden knottrar sig. Sundén(1886). Den lilla klosterdammen knottrar och krusar sig i solen. Fogelqvist SöderkRom 67(1924). Samma rysning, som kommit min hud att knottras. Krusenstjerna TonySLär. 71(1926).
2) (tillf.) tr., med saksubj.: göra (ngt) knottrigt, åstadkomma l. förorsaka att ngt blir knottrigt. Kalla kårar knottra skinnet på deras (dvs. turisternas) ryggrad (då de se eländet i Eastend i London). Hellström RedKav. 234(1933).
3) (†) dep.: upplösas l. sönderdelas i ngt som liknar små upphöjningar. (Det) är et ofelbart godt tekn (på jordens beskaffenhet), om man efter en passelig regnskur finner sin jord likasom smälta och knotras uti små fina stycken, ehuru hård hon var tilförene. Serenius EngÅkerm. 116(1727). — jfr SÖNDER-KNOTTRAD.
