SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNUBB knub4, äv. KNUBBE knub3e2, om sak r. l. m., om person m., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar (SFS 1847, nr 32, s. 5, osv.) ((†) -er VDAkt. 1671, nr 251 (: slachteknubber)).
Ordformer
(knub 1712. knubb 1712 osv. knubbe 1878—1889)
Etymologi
[sv. dial. knubb(e), knobb, kort, knutig stock, stor knöl, motsv. d. knub (knob), nor. knubb, klabb, kloss, mnt. knobbe, knöl, meng. knobbe, eng. knob, rund upphöjning m. m.; besläktat med KNOPP o. KNUVA]
1) kort, knutig stock; kort o. tjockt stycke trä; kubb; träkloss, klabb, klump. Spegel (1712). Den väldiga öppna spisen, där knubbarna flammade som en vådeld under potatisgrytan. Alving Brita 123 (1904). — jfr HUGG-, TRÄ-KNUBB.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll.: kort virkesavfall, plank- l. brädstumpar o. d., ”klant”. JernkA 1878, s. 276. Boningshus af knubb, under tak af spån. PT 1897, nr 61 A, s. 1. HbSkogstekn. 811 (1922).
3) (numera föga br.) (kvist)knöl på trä, knagg. Schultze Ordb. 2360 (c. 1755). TLev. 1892, nr 27, s. 1.
4) i bildl. anv. av 1.
a) (ngt vard.) om kort o. tjock man (pojke); förr äv. om liten (tjock) oxe l. tjur. Spegel 345 (1712). Jag såg (på båten) en ung fet knubb till matros. Thorild 3: 466 (1788). WoJ (1891). — jfr SLAKTE-KNUBB.
b) om man i allm. (utan tanke på kroppsbeskaffenheten).
α) om hygglig o. förträfflig man; i ssgn HEDERS-KNUBBE.
β) (i arbetarkretsar, starkt vard.) användt ss. skymford: (ekonomiskt välsituerad) person vars huvudsakliga intressen gå ut på att förtjäna pängar; äv. koll. Varenda liten knubb, som börjat i större utsträckning få sina växlar diskonterade. Koch Arb. 280 (1912). Han blev lite arg bara. — Varför det då? — För att det finns så mycket knubb. Därs. 335. DN(A) 1933, nr 89, s. 11.
Ssgr: (1, 2) KNUBB-BRASA, r. l. f. brasa av knubb(ar). Alving FamS 137 (1919). —
(1) -SIK. (i vissa trakter) siken Coregonus maræna Bloch., storsik. Nilsson Fauna 4: 454 (1853; från Åmålstrakten). VerdS 98: 32 (1901). —
(1) -SÄL, äv. -SJÄL. zool. (individ av) sälarten Phoca vitulina Fabricius. Lilljeborg Däggdj. 672 (1874). 4Brehm 2: 569 (1921). —
(2) -VED. HbSkogstekn. 812 (1922). —
(1) -VETE. (†) vetet Triticum turgidum Lin., kubbvete. Linné HortCul. 8 (1764).
Spoiler title
Spoiler content