[sv. dial. knubbig, knölig, kort o. mycket fet; jfr d. knubbet, eng. knobby, knölig, knutig, knottrig; avledn. av KNUBB]
1) (kort o.) tjock; som har avrundade l. svällande former, fyllig, trind; särsk. om (kroppsdel l. figur hos) människa (stundom djur); jfr KNUBB 1, 4 a. Knubbiga händer, kinder. Teckn til at en Oxe, Ko, Stut är sund och frisk är at han ser knubbuger ut, idisslar väl. Salander Gårdzf. 49(1727). Sicken knubbig arm. Bellman (SVS) 1: 221(1790). Hur hon (dvs. den badande flickan) sprattlar nu och sparkar med de knubbigt nätta fötter. Rydberg Dikt. 1: 103(1878, 1882). En liten knubbig barnunge. Rogberg Hustru 95(1928). — särsk. (föga br.) om växt (träd); äv. i överförd anv., om växtsätt: frodig. Eneroth Pom. 2: 316(1866; om växtsätt). Utmed dessa floder (dvs. Tarim med källfloder) växer skog, mest små knubbiga popplar. Hedin Pol 1: 165(1911).
SAOB
